"Lorem Ipsum"


LOREM IPSUMs releaseparty på Malmö Stadsbibliotek torsdag 18 april kl 18.00

Länk till Bokus där du kan inhandla boken: http://www.bokus.com/bok/9789197971911/lorem-ipsum/



LOREM IPSUMs releaseparty i Småland på Vetlanda bibliotek på Världsboksdagen 23 april kl 18.00

Eller kom till båda!


Pressmeddelande för LOREM IPSUM

Pressmeddelande LOREM IPSUM

Vad är Lorem Ipsum?

Lorem Ipsum är titeln på min nya bok som släpps april 2013.

Den andra fristående delen i romansviten om skuld, försoning och återhämtning, Uppföljaren till Ingmar Bergman kände aldrig skuld.

Lorem Ipsum är en exempeltext, en utfyllnadstext på latin som sätts in för att kunna se hur dokumentet ser ut i färdigt format. En text som ska vara så neutral (och svårförstådd) att ögat inte störs av innehållet. Den fyller också den funktionen att styckeindelningar och avstånd mellan tecken blir korrekta.

"Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipisicing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua. Ut enim ad minim veniam, quis nostrud exercitation ullamco laboris nisi ut aliquip ex ea commodo consequat. Duis aute irure dolor in reprehenderit in voluptate velit esse cillum dolore eu fugiat nulla pariatur. Excepteur sint occaecat cupidatat non proident, sunt in culpa qui officia deserunt mollit anim id est laborum."


Men Lorem Ipsum har även en helt annan betydelse, med en helt annan bakgrund.

Det är ett utdrag från den romerske politikern och författaren Ciceros skrift om etik kallad de Finibus Bonorum et Malorum" (Ytterligheterna av ont och gott) och är skriven för drygt 2000 år sedan. Just frasen Lorem Ipsum kommer från ett längre citat som ursprungligen lyder "Neque porro quisquam est qui dolorem ipsum quia dolor sit amet, consectetur, adipisci velit" och betyder "Det finns ingen som älskar smärtan i sig, som söker den och vill ha den, just eftersom det är smärta". Även denna betydelse kan beskriva Pärs liv som helhet.

Mina huvudkaraktärer, självhjälpsförfattaren Pär och studie- och yrkesvägledaren Sylvia får upplevelser av LOREM IPSUMs båda innebörder.

För kanske måste Pär och Sylvia ändå söka upp det som är smärtsamt, därför att ibland är undvikandet av smärta ännu mer smärtsamt…



Läsprov från LOREM IPSUM Del 1
– Den är oerhört stark Pär, säger redaktören. Det är nog
det bästa du har skrivit. Du har fördjupat ditt skrivande,
dina affirmationer känns utvecklade, situationerna har
vuxit med dig och läsaren. När jag ser på antalet sidor som
vi har planerat och det format vi valt är det tyvärr en del
du behöver korta ner.
Pär är alltid orolig för att kontakten ska brytas, att telefonen
ska förlora mottagningen med masten, att batteriet
ska ta slut. Sedan han skaffade den nya fina telefonen
med många funktioner kan han knappt skriva ett sms
för tangentbordet är gjort för barnfingrar och gör att han
alltid hamnar utanför vald bokstav. Han trycker oavsiktligt
på någon knapp som tar fram en annan funktion. Krampaktigt
håller han i luren men så att inte kinden nuddar
displayen. Då kan någon ny funktion komma emot hans
kind och förstöra det fina samtalet han har med redaktören.
De gånger hon ringer är han alltid glad för hennes
uppskattning. Han vet att det är svårt att få tag i henne
igen om samtalet bryts.
– Är det något parti som du spontant vet att du kan
korta ner eller stryka? fortsätter hon.
– Jag kan korta lite i avsnittet om vägen i kapitlet om
livsvägen.
– Just det kapitlet tycker jag personligen är ett av de
starkaste.
Pär blir alltid förvånad över hur det han själv tycker
är de svagaste partierna är de som redaktören gillar bäst.
– Jag tänker mig till och med att du kunde utveckla det
och kanske stryka kapitlet om föräldrarollen.
Vänta lite, tänker Pär, det är ju det kapitlet som är det
viktigaste, det som är den nya given. Det som visar den
utvecklade, mogna och fördjupade Pär och det som även
kan få männen att läsa boken och på så sätt öka kundkretsen.
Något han inte får gehör från redaktören om.
– Jag tycker också om avsnittet om ansvarsrollen som
förälder, den pekar helt och hållet på din utveckling. Att du
söker dig till nya områden. Men kanske lämpar det sig bättre
till en helt egen bok. Jag tycker också att det är bra. Absolut.
– Men då blir det inte mycket kvar, det fyller nästan halva
manuset. Och det är ju det boken handlar om. Frigörelse
från skuld. Jag pratar från egen erfarenhet, jag vet hur det
är att vara en frånvarande fader och sedan ta beslutet att bli
en närvarande fader.
– Som jag sa, jag tycker absolut att det är bra skrivet. Du är
briljant och jag är övertygad om att det är en ny och mycket
viktig fas i ditt skrivande. Att visa civilkurage på alla plan
är hela förlagets utgivningspolicy.
Pär säger ingenting men förstår att slaget är förlorat.
Hela hans nya stil att skriva och det nya innehållet kommer
att strykas i boken.
– Hur blir det med sidantalet då? Då räcker det väl inte
med det jag skrivit i de andra avsnitten?
Det hettar i hans öra av telefonen, han måste skaffa
ett headset.
– Det tillkommer många ornament och indelningar i
boken. Jag tror att det räcker om du skriver till de två första
kapitlen och det näst sista en sådär fem sidor per kapitel. Tror
du att du kan göra det?
– Det är inga problem. Men det här med sidantalet, kan
inte boken bli lite längre? Jag vill gärna ha med avsnittet om
föräldrarollen. Det är ju därför boken heter ”Ingmar Bergman
kände aldrig skuld”.
– Ja, det för mig vidare till nästa punkt på min lista. Den
titeln passar alldeles utmärkt som arbetstitel däremot måste
vi hitta en tryckfärdig titel. Jag har spånat på ett antal titlar
och ”Axla din mantel” är ett av de förslag som ligger bra till.
– Axla din mantel?
Märklig titel, tänker Pär, det verkar inte vara någon
bra titel alls.
– Ge det en chans, Pär. Du har varit sen med uppdateringarna
av manuset. Och sidantalet skulle jag gärna vilja
kunna ändra men du vet att det har med tryckeriet att göra,
omslaget och ryggbredden är redan angiven.
– Betyder det att allt redan är bestämt?
– Rutinerad som du är vet du hur den här branschen funkar. 
Vi måste planera höst- och vårkatalogen nio månader
i förväg och då ska alla fakta finnas med, ryggbredd, format
och bild på dig.
– Vänta lite nu, betyder det att ni redan skrivit titeln i
katalogen som går ut till bokhandlarna?
– Javisst, det fick du ju ett mejl om från mig för flera
veckor sedan.
Pär har undvikit att titta på sin mejl sedan de otäcka
hot- och beundrarbreven börjat komma. Något mejl från
redaktören minns han inte, men helt säker kan han inte
vara.
– Så boken heter ”Axla din mantel” är det redan bestämt,
och hur omslaget ska se ut också?
– Vad vi gjort är att vi angivit titeln, sidantalet, formatet
och en bild på dig med de karaktäristiska symbolerna.
– Du menar de regnbågsfärgade hjärtana?
– Bland annat dem. Det är de som är din signifikanta
stil. Det som bokhandlarna känner igen som ditt bomärke.
De är jättefina. Men däremot har vi inte fastställt omslaget.
Vi vill naturligtvis att du ska vara med i den processen, Pär.
– Javisst, säger han surt och inser att ytterligare slag om
inflytande och titel och innehåll är förlorade.
Det är bara att göra som hon säger. Hon vet bäst vad som
säljer och hittills har hon haft rätt. Fast det känns inte rätt.
– Jag mejlar över tre förslag till dig som du behöver ta ställning
till idag. Du kan naturligtvis kontakta vår formgivare
direkt och komma överens om något som passar.
Det där med att ta kontakt med formgivaren direkt vet 
Pär precis hur det brukar gå till. Först får han inte tag på
henne de femton första gångerna han söker henne och
när han väl får tag på henne är hon totalt oförstående till
hans förslag. Hon talar snorkig Stockholmsdialekt och
han har sett henne på bild på förlagets hemsida. Hon ser
professionellt kulturell ut med svart polo och tjockbågade
glasögon. När de väl kommit överens skickar hon ett
förslag till honom som inte alls motsvarar hans bild av
vad de bestämt. Hon är på det hela taget nonchalant och
tycker sig veta bäst om vad hon kallar god grafisk sed är.
Vad det är för sed har han aldrig förstått bara att den inte
överensstämmer med det han vill förmedla och hur han
vill att omslaget ska se ut.
– Det blir nog bra om du mejlar mig de tre förslagen
bara, säger Pär.
– Då gör jag det med en gång. Kanske sitter du framför
datorn så du kan se dem nu.
Pär ser förslagen och de är alla väldigt lika, bara lite
skillnad på placeringar, färgtoner och intensiteten i hjärtana.
– Personligen tycker jag bäst om förslag nummer två.
Vad tycker du? Jag vill att det är du som bestämmer om ditt
omslag. Det är din bok. Det vet du. Du har alltid sista ordet,
säger redaktören insmickrande.
Han tycker inte om något av förslagen och definitivt
inte titeln. Dessutom vet han att det faktiskt är förlaget
som äger rätten både till omslaget och titeln. Det vet
redaktören naturligtvis också. För det mesta brukar han 
inte störas av hennes falska anspelningar på bestämmanderätten
men idag är ett undantag. Syret tar slut. Har hör
sig själv andas ut det sista.
– Förslag två passar bra, säger han.
– Är du säker på det? Du får gärna fundera tills i morgon.
– Förslag två blir bra.
– Så roligt att vi har samma åsikt. Jag hade på känn att
även du skulle tycka om just det. Vi är ganska lika du och
jag, Pär. Jag har alltid satt en ära i att tycka likadant som
du. Manusbearbetningarna behöver komma in till oss på
förlaget inom sju dagar. Jag vill inte pressa dig. Tror du att
du fixar det?
– Jag fixar det, inga problem. Ha det gott.
Pär stirrar på tangentbordet. Lyfter blicken och ser det
nya manuset som redaktören skickat över med alla viktiga
delar och stycken borttagna. Det är språkgranskat och har
omflyttade kapitel med färdiga luckor att fylla i de sidor
som fattas i kapitel ett, två och fjorton. Han fyller luckorna
med Lorem Ipsum-text. Det gör ont att bli dissad på det
här sättet av redaktören. Han skriver på, med automatik
och utan känsla. Men bestämmer sig för att någon gång
publicera texterna som han börjat med på skrivarkursen
på Malmö Högskola. De texter som handlar om Pernilla.
I boken som kommer efter den här ska texterna finnas
med. Nästnästa bok ska minsann heta ”Ingmar Bergman
kände aldrig skuld”.




Läsprov från LOREM IPSUM del 2
Vad har du gjort med håret? frågar Janne och blir stående
med halvöppen mun vid den halvstängda ytterdörren till
sitt hus i Mosstegen. Glad och förvånad över att se att
Sylvia kommit till honom så tidigt på fredagseftermiddagen.
Jag har klippt mig och färgat håret, svarar Sylvia. Jo,
jag ser det. Janne vänder sig om, stänger dörren men tvekar
som om han inte riktigt känner igen sig i hemmet med den
nyklippta kvinnan som sitter i soffan med en popcornskål
i knät och saltrester runt munnen.
Allt hade bara blivit för mycket för Sylvia. Mamma
som ringt när hon skulle åka till Janne och besvikelsen
och ilskan efter samtalet med studierektorn. Hennes chef,
kvinnan med det sneda leendet, hade aldrig varit någon
vän, inte ens vänskaplig. Konflikterna hade varit många
och det liknade mer en hatkärleksrelation. Men på något
sätt hade där alltid funnits någon typ av respekt. Kanske
inte respekt i traditionell mening, det vill säga jag respekterar
dig för dina åsikter även om jag inte delar dem, utan
mer i stil med: Jag vaktar mitt område och du vaktar ditt 
och ibland möts vi och drabbar samman i viljornas kamp.
Men vi träder inte in på varandras områden, vi gör inga
övertramp. Vi hoppar så nära den vita linjens slut som
vi kan för att maximera våra längdhopp, men utan att
trampa över för då blir insatsen underkänd. Bataljen blir
inte protokollförd av sekretariatet och bara det i sig är ett
nederlag och automatiskt en vinst för den som hållit sig
inom spelets regler. Den typen av respekt har de haft för
varandra. Tills nu.
Sylvia var verkligen tänkt för tjänsten. Studierektorn
hade i lönndom förhandlat med en privat skola som skulle
öppnas i Västra Hamnen om tre läsår. Hon hade lockat
till sig de bästa lärarna, alltså de lärarna som hon hade
mest sympatier för och dessutom involverat Sylvia. Efter
en personalmiddag på en sjaskig restaurang hade de suttit
kvar. Järntruppen, de utvalda. Alla andra hade gått hem
och om hon egentligen varit inbjuden eller inte hade hon
inte riktigt förstått men som vanligt hade Sylvia inte
velat gå hem klockan halv nio, utan haft lust att dricka
åtminstone ett glas vin till. Den halvtaskiga maten fick
kompenseras med mer vin. Och bland de tråkiga lärarna,
den psykopatiska kuratorn och de övriga från skolan
fanns just inte så mycket mer att göra än att dricka och
lyssna till kvällens musikunderhållning som följde. Dessa
påkostade fortbildningar som de ibland åkte på kallades
för teambuildingskurser och var patetiska kopior på det
privata näringslivets sammankomster. Inom den offentliga
sektorn, som inte ville vara sämre utan också ville åka på 
femkamper i sammanhållning och göra gruppövningar i
personinsikt och ledartyper, var det faktiskt ganska oviktigt
hur man samarbetade. Naturligtvis var det roligare
om man var dräglig på arbetsplatsen, men verksamheten
bedrevs ändå hur fasansfullt odräglig man än var, för
eleverna och deras föräldrar, de så kallade kunderna och
klienterna fanns där ändå. Trots att det stod var och en
fritt att välja skola så fanns valfriheten i praktiken bara
för ett fåtal.
Där hade de suttit. Och studierektorn hade visat sig från
sin bästa sida. Hade till och med skrattat och sagt något
roligt till barbershopkvartetten som sjungit. Hon såg rent
tantsnuskig ut där hon satt och log sitt skeva leende mot de
fjantiga männen i rödrandiga kostymer och styva hattar.
Men det hade inte Sylvia tänkt på då, hon hade bara tänkt
på att det var en väsensskild chef som suttit där och smitt
planer om en ny skola som skulle öppnas.
Det var ett stort och etablerat utbildningsföretag som
tidigare enbart haft gymnasieskolor i sin portfölj som nu
ville ha ”hela kedjan” från ”ax till limpa”, som de hade
uttryckt sig och inkluderat även grundskolor. Alla runt
bordet hade känt sig tjusade av studierektorns tal. Alla
såg sin chans till att få arbeta i de fina kvarteren med de
trendiga lunchrestaurangerna och få åka de rätta busslinjerna
till arbetet. Alla utom Sylvia som inte alls hade något
emot att arbeta i ytterområdet och åka fel buss till jobbet.
Hon var däremot ute efter att få avancera. För hur det nu
var så hade studierektorn ganska snabbt föreslagit Sylvia 
som studierektor medan hon själv skulle vara skolchef.
Lärarna skulle naturligtvis inte bara vara lärare utan bli
ämnesansvariga och andra epitet som Sylvia inte minns.
Lärarna som hon satt tillsammans med denna kväll var nog
de på skolan hon tyckte minst om, var minst imponerad
av och deras förehavanden sinsemellan hade minimerats
till elevkonferenser och informationsmöten. Över lag
uppfattade hon dem som bortskämda och överkänsliga,
de gnällde över allt och inget: radergummirester på skolbänkarna,
elevernas okvädningsord, övningsproven till de
nationella proven som inte kommer i tid. Världen deras
verkade existera i en pseudotillvaro. För de stora frågorna,
de som verkligen betydde något, hon kom inte på något
konkret exempel just nu, de verkade de inte bry sig om.
Inte alls. Hur studierektorn egentligen hade fått nys om
detta erbjudande och i vilken fas planeringen av den nya
skolan befann sig, om det hela ens var sant, visste ingen.
Studierektorn hade bara i förbifarten nämnt att hon blivit
tillfrågad att samla de bästa hon kunde tänka sig till den
bästa skolan någon kunde tänka sig till den bästa stadsdelen
man kunde tänka sig.
Att vara skeptisk låg Sylvia nära till hands, hennes
kritiska förmåga var det inget fel på. Men att chefen ens
tog upp detta till diskussion tog hon som ett bevis av
legitimitet för sanning. Om hon egentligen varit medbjuden
visste hon fortfarande inte och det var något hon
funderat mycket på i efterhand. Var det en ren slump att
hon råkade vara en av dem som fanns kvar på restaurangen 
den kvällen? För de andra lärarna verkade det inte vara en
slump. De var direkt utvalda och så verkade de faktiskt
vara med Sylvia också. Men hon hade inte förväntat sig
att det skulle bli något av det hela även om förhoppningens
lampa hade tänts. För nästa dag och nästa vecka och
nästa månad var allt som det brukade. Revirpinkande mot
studierektorn, ingen särbehandling av de berörda lärarna.
Inte ens viskningar i korridoren och menande blickar dem
emellan. Men så en dag hade studierektorn kommit till
Sylvias rum och slagit sig ner på sitt vanliga dryga sätt
där hon först betraktat henne ett par sekunder för länge
under tystnad. Utan att någonsin fråga om det var lägligt
att hon kom, kanske störde hon? Nej, bara knacka, öppna
och sätta sig i lönnträstolen på den fläckiga, vinröda dynan,
stinkande av rök eftersom hon kedjerökte minst tre extralånga
cigaretter varje kvartsrast.
I det minimala utrymmet som utgjorde Sylvias kontor,
så litet att om man böjde sig fram i samtalet kunde man
förnimma den andres andedräkt, hade studierektorn sagt:
Jag har haft fler samtal med vd:n på utbildningsföretaget.
Jag har presenterat dig och visat ditt utbildningsmaterial
som du gjorde i höstas. Efter vad jag berättat är de mycket
imponerade och intresserade av att prata med dig om
studierektorstjänsten.
Det där utbildningsmaterialet, hade Sylvia tänkt. Det
hade studierektorn minsann inte varit så imponerad av,
till synes helt ointresserad faktiskt. Först då det tagits
upp av de andra skolorna i stadsdelen som föredömligt 
och av ypperlig kvalitet hade studierektorn plötsligt
velat ta åt sig äran av allt. Då detta inte hade fungerat
hade hon fortsatt med att skryta om att hon just därför
rekryterat Sylvia, för att hon visste vilka kvaliteter Sylvia
hade inom området. Och nu har hon visat materialet för
ett utbildningsföretag som likaväl skulle kunna ha tänkt
sig att sno åt sig hela konceptet och marknadsföra det
som sitt eget.
Jag kan naturligtvis inget lova, hade studierektorn
fortsatt, det funkar inte så i den här världen, men vi
ligger bra till, och så log hon sitt rökstinkande sneda
leende. Helt plötsligt hade hon kallat sig själv och Sylvia
för vi. Vi ligger bra till, kanske hade teambuildingen
givit resultat ändå.
När tiden närmat sig hade märkligt nog förhållandet
med studierektorn försämrats, men relationen med
lärarna förbättrats. De hade ibland, men inte för ofta
för att väcka misstanke hos de andra i personalrummet,
blivit lite mer personliga, mer generösa och lite
mjukare mot varandra. Inget stort, inget att yvas över,
inga hembjudningar eller vinaftnar, men lite mer närmat
sig för att på så sätt vänja sig vid att de nog skulle bli
nära kollegor i framtiden. I den nya framtidens skola.
Hon hade varit på intervju hos vd:n och styrelseordförande.
Det hade självklart gått alldeles utmärkt, van
som Sylvia var att umgås med män på rätt sätt. Rätt nivå
av inbjudande maner och utseende, slå ett slag för sin
egen kompetens och våga sticka ut med kontroversiella 
statements, men ändå ödmjukt och intresserat imponerat
lyssna på deras historier. Tjänsten var som klappad och
klar, lönen astronomisk i jämförelse med vad hon tjänade
idag. Nästan fördubblad.
Då hade något hänt.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar