"Ingmar Bergman kände aldrig skuld"




Ingmar Bergman kände aldrig skuld, BIMA-förlag 2011. Den första fristående delen av en romansvit om tre. Serien om skuld, försoning och återhämtning

länk till Bokus där du kan inhandla boken: http://www.bokus.com/bok/9789197971928/ingmar-bergman-kande-aldrig-skuld/

2011 pocket 110'178 mm, 163 sidor ISBN 978-91-979719-0-4.
2013 (april) reviderad andra upplaga, häftad 134'210 mm, 208 sidor ISBN 978-91-979719-2-8

Boken skildrar ett antal personer som strålar samman tack vare slumpen. De har väldigt olika personligheter och livsöden, men en gemensam nämnare i hanteringen av skuld. Tillsammans bygger de upp en gemenskap som för dem vidare i livet. Platserna där bokens handling utspelar sig är främst, Malmö, Karlskrona och Småland.

Temat i trilogin kan sägas vara - Frigörelse från skuld, kärlek och vänskap. Berättartekniken är kort, koncis och gripande.

I första kapitlet möter vi Helena som bär på den tyngsta skulden av alla, hon har förlorat sin ena tvillingson och anser sig själv vara skyldig till barnets död.

I andra kapitlet möter vi Pär, en självhjälpsförfattare som verkar kunna bygga upp andras självkänsla. Hans egen självkänsla är det nog sämre ställt med, något han försöker kompensera med ett gott självförtroende.

I kapitel 39 har vi kommit längre fram. Här har Pär och Helena och ett antal karaktärer till lärt känna varandra. Pär filosoferar om Ingmar Bergman och hans filmer.

1

Augusti 2004, Småland
Långsamt, långsamt går hon vägen från busshållplatsen till sjukhuset. Mötet är bestämt till klockan två. Klockan är tjugo över ett, hon är tidig. Området är vidsträckt och består av små och stora tegelbyggnader i mörkröd nyans. Här och där finns insprängda parkeringsfält. Många informationskartor. Ni be­finner er här. Dit ska jag, konstaterar Helena, till byggnad 36. Hon stannar vid övergångsstället mellan byggnad 23 och 36, önskar att någon bil ska komma körande och fördröja pro­menaden. Inga bilar i sikte, hon går över gatan. Dröjer långa sekunder och minns när hon för drygt tre år sedan också gått i mycket maklig takt och stått på samma plats som nu men då vikit av till vänster mot förlossningsbyggnaden. Nu vänder hon höger och går ner för en liten asfalterad backe sedan in snett till vänster. Helena hör hjärtslag som tillhör någon annan.
– Jag heter Helena Stockholmare, jag ska till rum nummer sju.
Kvinnan i mottagningen verkar trots sin unga ålder van att ledsaga och vägleda personer på flera sätt än ett. Hon tittar med innerliga, mörkbruna ögon på Helena och ger anvisning om höger riktning. De går tillsammans mot rum nummer sju. Kanske säger hon något Helena inte minns. Långsamt och er­faret drar kvinnan bort en del av lakanet.
– Jag lämnar er här själva nu. Vill du att jag ska komma trycker du på knappen intill dörren. När du vill lämna rummet ringer du också på klockan så kommer jag tillbaka.
Kvinnan vet vad som kan äga rum här inne. Ett eget univer­sum med luftventiler där själar andas ut och in.
Helena kastar sig inte fram, har ingen brådska. Vill först inte alls närma sig det barn som en gång var Robin. Hon drar fram stolen och sätter sig med ena skinkan på stolen, den andra i luf­ten som någon som är på språng, någon som egentligen önskar vara på en annan plats. Hon drar ett djupt andetag.
– Du är så vacker min kära Robin.
Han har ljusblek hy och halvöppen mun. Helena vill kyssa och smeka men förmår inte röra sig ur fläcken. I fantasin kra­mar hon Robin, han är så mjuk ändå kall och stel. Hon hör honom viska och andas. Hon förnimmer hans vackra kropp, smala armar och runda mage.
– Nu lyssnar du på vad mamma säger! Kom tillbaka hit och sitt still. Gå aldrig dit igen, det säger jag dig. Du får inte gå ner till bryggan själv, varken du eller Alvin.
Helena skakar av ilska, tungan fastnar i halsen, det skaver och hon hostar.
– Snälla vackra Robin, gå inte ifrån mig. Kom tillbaka. Det är du som kommer att bli stor och stark, det är dig jag litar på, inte Alvin. Det är du som kommer bli betydelsefull. Du kom­mer att bli något stort, det vet jag. Du och inte Alvin. Hör du vad jag säger?
Helena tittar sig omkring, försäkrar sig om att hon är helt ensam och att inte ens Gud är närvarande.
Hon drar av lakanet i sin helhet och kysser Robins fötter.
– Allt är mitt fel, jag vet. Men jag ska se till att de får sona för detta. Ingen ska någonsin mer få bli lycklig. Det lovar jag. Det lovar mamma. Snälla Robin lämna mig inte ensam, du kan väl följa med mig.
Hetta och svarta prickar virvlar likt en spiral genom hennes hals och huvud, far runt och landar i tårna. Som en nål som bor­rar sig in i magen. Nålen som inte hittar ut. Sticker nya hål från insidan, vill ut. Utlöser andra reaktioner som pyser ut genom hålet tills kroppen domnar av utmattning.
Bubblet i magen och äcklet i huvudet. Kroppen omvandlas till en cyklotron där laddade protoner och joner cirkulerar i en ofattbar hastighet.
Hur länge hon befunnit sig i rummet är oklart, fem minuter, två timmar, vem vet? Kanske ringde hon på klockan när hon lämnade rum nummer sju, kanske inte. Utan att riktigt min­nas hur hon förflyttade sig befinner hon sig vid busshållplatsen nedanför sjukhusområdet.
Som om ingenting har hänt går Helena och sätter sig på ett fik, köper kaffe och en gräddbakelse. Bakelsen smakar ingen­ting, kaffet metall. På vägen från fiket börjar benen att skaka. Benen darrar så kraftigt att hon måste ta tag i en trafikstolpe. Förbjudet att stanna, två korsade, röda streck på blå botten visar trafikmärket ovanför henne. Helena kräks på trottoaren, torkar sig med handen om munnen och går vidare. Ingen känner He­lena och Helena känner inget.

2

September 2005, Oslo, Norge
Pär svettas i sin blå skjorta, han är nervös och undrar varför han valde den blå skjortan som alltid visar hans svettringar under ar­marna. Han visste varför, den blå nyansen matchar hans gråblå ögon. Det har hans fästmö Nina sagt, hon som är hans stilguide. Den passar i bild och den ger ett maskulint och förtroendein­givande intryck. Pär litar på henne. Hur man ser ut, talar och för sig är oerhört viktigt. Kanske är det viktigare hur man ser ut än vad man egentligen säger. Han fingrar på sin breda tumring. Tågresan hade han upplevt som långsam och dryg, nu står han äntligen här placerad bakom ingången till lilla scenen på utbild­ningsinstitutionen i Oslo. Han har sett TV-kamerorna, han vet att en lokal kanal filmar och ska vid ännu ej fastställd tidpunkt sända författarsamtalet. Han ser även ett fyrtiotal skrivarstu­denter som med sina anteckningsblock och diktafoner sitter beredda att dokumentera allt som sägs.
   Äntligen har det lossnat för Pär. Efter ett par mindre pamfletter som han skrivit och tryckt upp själv hade han fått ett förlag som nappat på hans manus. Visserligen fick boken arbetas om både innehållsmäs­sigt och layoutmässigt. Ibland tycker Pär att han knappt kän­ner igen sina egna avsikter i boken. Men det spelar mindre roll. Förlaget som nischat sig på att ge ut tro-på-dig-självböcker har lanserat Pär som ett stjärnskott. Ett stjärnskott som talar direkt in i kvinnors hjärtan. De har undertecknat ett treböckerskon­trakt och har ordnat en nordisk föreläsningsturné. Succén är ett faktum och boken har sålt i tjugo tusen exemplar.
– ..att välkomna Pär Wettergren som vi känner igen genom verket ”Våga stå för den du är”. Han har nu fler spännande pro­jekt på gång som vi hoppas få lyssna till, säger presentatören och glittrar med ögonen.
Hon är nog kåt, tänker Pär.
   Publiken applåderar artigt och Pär går ut på scenen. Där sit­ter den meriterade journalisten i bekväma kläder som inte alls matchar hennes ögonfärg. Hon är ful, konstaterar Pär.
– Redan när jag läste din debutbok för två år sedan tänkte jag på att jag ville träffa dig och få lyssna till dina erfarenhe­ter och insikter, säger Marit som gör sitt bästa för att skapa en trygg samtalsmiljö. Hon vet att de främsta intervjuerna och de bästa avslöjandena görs på en mätt mage och i en avslappnad, förtrolig miljö.
Pär sitter i den smala gröna stolen med armarna brett isär och ler, visar tänderna. Denna pose utstrålar självförtroende och alfamale-instinkt. Det har han lärt sig på karriärutvecklingskur­sen han gick i våras.
Pär svettas ytterligare i sin blå skjorta men det har mindre betydelse nu. Studenterna antecknar, kameramannen filmar. Pär är någon.
– Det är härligt att vara här.
– Nu är du snart aktuell igen med din andra bok ”lagen om alltings jävlighet”, säger Marit uppmuntrande.
– Den finns att köpa i bokhandeln nästa vecka, flikar Pär in.
– Vi är många som har sett fram emot den.
– Den handlar om mig själv, jag är en ärlig man, en ärlig människa. Det finns för mycket hyckleri här i världen, men jag, jag står för den jag är och det är mitt råd till er alla, Pär vänder sig ut mot publiken, att stå för er själva, var stolta över var ni kommer ifrån, låt ingen trampa på er.
Pär ser lysande ögon på unga flickor med anteckningsblock. Han gör en snabb kalkyl över hur många av dem han skulle vilja ligga med.
– Själv är jag född på Rosengård i Malmö, ett område det snackas mycket skit om, men jag och Zlatan bodde på samma gata, vi hade samma gatuadress. Kan jag så kan ni.
– I din första bok skriver du målande om dina egna drivkraf­ter i livet, din målsättning med författarskapet.
– Jag är helt ärlig, jag hycklar inte, jag vill tjäna så mycket pengar att jag kan skapa ett gott liv för mig och mina närmsta. Det är helt naturligt, det är inget jag backar för. Jag vill att så många som möj­ligt ska läsa mina böcker, bli hjälpta av dem, få en bättre självkänsla. Alla kan få en bättre självkänsla det vet jag av egen erfarenhet. Att låtsas att man inte vill tjäna pengar på det man gör är hyckleri, alla vill tjäna mycket pengar och bli berömda.
– Skulle du säga att du skriver för pengarnas skull? Marit passar på att ställa en spontan, orepeterad fråga.
– Absolut, nu känner sig Pär riktigt varm i kläderna, han hör sin egen röst och blir upprymd av vad han hör, han tror på det han säger. Det finns ingen människa som inte arbetar för pengarnas skull, i så fall är han redan rik och kan ägna sig åt gratisarbete, men är då som sagt redan rik och får sina pengar från annat håll. Att tjäna gott om pengar är en ärlig drivkraft och inget man ska skämmas för. Pär ser åter ut mot publiken och ser flickorna igen.
– Tror du att du skulle kunna vara så öppen och ärlig med dina motiv om du vore kvinna, tror du att du hade blivit lika positivt bemött då? Marit börjar bläddra mellan sina kom-ihåg-lappar.

39

– Ingmar Bergman kände aldrig skuld, säger Pär oväntat.
– Ingmar Bergman, fnyser Elisabet. Han hade alltid sina kvinnor som tog hand om familjen. Jag minns när jag läste Liv Ullmans självbiografi där skriver hon hur trött hon är på att hon och hennes barn alltid måste vara tysta. Inte gå över golvet så att det knarrade för att det skulle störa mästaren i hans viktiga ar­bete, Elisabeth fortsätter i en föraktfull ton. Inte vet jag om han kände skuld eller inte men ibland är det sundare att känna skuld än att låta bli. Hon reser sig upp från bordet och börjar plocka ut kaffekopparna. Förresten, hon ställer sig framför elden och naglar fast blicken i Pär, så var det Sven Nykvist som gjorde Bergmans filmer till succé. Hans unika känsla för ljus.
– Men hade han inte sina dämoner? frågar Helena och be­tonar ä:et i demoner. Kan man inte tolka dem som någon form av skuld?
Ingen tar notis om Helenas fråga och hon tystnar snabbt som markera att det hon sagt inte kräver något svar och att frå­gan inte är så intressant, inte ens för henne själv. Helena fattar Niklas hand, de sitter i tystnad och möter varandras blick. Pär vänder sig bort från elden och ser på Elisabet.
– Jag har bestämt mig för att leta reda på Pernilla och Mona, hennes mor och titeln på min kommande bok ska vara ”Ingmar Bergman kände aldrig skuld”.