Bielkes fredagsreflektion


Varje fredag skriver jag "Bielkes fredagsreflektion" som publiceras i VetlandaAppen, SävsjöAppen och NässjöAppen. Det är en personlig, ibland underhållande, tänkvärd krönika, ofta med anknytning till småländska höglandet där jag verkar och bor. Här på sidan finns samtliga publicerade krönikor.

Bielkes fredagsreflektion 24 mars

Som man bäddar får man ligga?


Ett välkänt ordspråk som betyder att det man har gjort i ordning i förväg är det som väntar en. Ett annat ordspråk som har samma betydelse är: som man sår får man skörda. Det vill säga det som läggs i marken på hösten är det som kommer upp på våren.

Det samma kan man säga om tankar man tänker. De tankar man tänker idag ligger till grund för hur man upplever saker i morgon. Tänker man att allt ska gå åt pipsvängen och misslyckas, kanske det just gör det eftersom hjärnan redan ställt in sig på svårigheter och misslyckande.

Men det kan också bli precis tvärtom. När jag för en månad sedan skadade mitt knä illa såg allting verkligen mörkt ut. Korsbandet var av och minisken illa tilltyglad. Jag föreställde mig då att jag aldrig mer skulle kunna gå obehindrat och att jag alltid skulle ha ont. Jag tänkte verkligen att detta är slutet för alla svampturer i skogen och simturer i sjön. Att jag hade fruktansvärt ont var ingen inbillning, att jag knappt kunde hasa mig fram på vänster ben var heller ingen inbillning. Mina tankar var nattsvarta.

Men tji fick tankarna, såhär en månad efter olyckan kan jag gå korta sträckor obehindrat. Varje dag gör jag mitt gymnastikprogram och sjukgymnasten säger att rörligheten i knäleden är imponerande stor redan nu. Visst gör det ont och knäet är ännu mycket instabilt, såpass att jag var nära att trilla omkull i blåsten häromdagen. Men det finns absolut hopp om svampplockning och simturer till sommaren. Så i det här fallet lutar jag mig på ett annat ordspråk: tiden läker alla sår.

Jag har dock inte bäddat sängen, men ligger rätt gott i den ändå :-)

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 mars

Tips på ett annorlunda och gratis nöje


Jag minns med förtjusning barndomens nyhetssändningar på finska och serbokroatiska. Jag har alltid varit fascinerad av språk. Ett speciellt litet nöje jag har är att lyssna till konversationer på språk jag inte förstår.

Häromdagen satt jag på en restaurang på Höglandet och lyssnade till två män som talade innerligt med varandra. De kan ha talat arabiska, jag är inte riktigt säker.

Den ena mannen pratar ivrigt och övertygande, som om han försöker sälja in en idé. Han har flott klädsel, välansat skägg och påminner om en försäljare på ett stort företag. Den andra är äldre och mer vardagligt klädd, pratar lågt och verkar först skeptisk till vad den första säger. Samtalet böljar fram och tillbaka, ibland är de helt tysta, men så börjar den andra bli positivt inställd och ställer frågor. Han är fortfarande inte helt såld på den förstes idoga pläderingar, men börjar retirera. Slutligen ler han och slår ut med händerna i en gest som säger: okej, du har en poäng, din idé är kanske inte så tokig. Sedan fortsätter de att äta sin måltid, så gör ock jag. När jag lämnar restaurangen har deras samtal börjat om.

Naturligtvis har jag ingen aning om vad de talade om. De kan ha pratat om barnuppfostran, nya telefonappar, sina svärmödrar eller precis vad som helst. Det är bara i min fantasi som den ena har försökt sälja in en idé till den andra. Kanske har jag tolkat deras kroppsspråk helt fel, kanske är rollerna helt ombytta mot vad jag tror men det är sammanhanget oviktigt. Det är ett nöje att sitta och lyssna till andras språkmelodi, fantisera om vad de säger och vilka de är. Det känns inte ens som att tjuvlyssna eftersom jag inte förstår vad de säger, utan det känns som legitimt lyssnande.

Om du inte provat att lyssna på det här sättet är mitt tips att göra det, du kanske också finner ett annorlunda, gratis nöje som stimulerar fantasin.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 10 mars

I SVTs programserie Idévärlden har nationalism och rasism diskuterats.


Extrem nationalism och rasism är inget nytt västerländskt fenomen. Det är inte bara Trump i USA som bedriver isolationistisk politik och den europeiska tendensen att skylla allsköns elände på annan religion än den kristna är inte unik. Det tillhör människans sämre egenskaper att upphöja sig själv på bekostnad av andra. Vi i Sverige ska varken slå oss för bröstet eller tro att vi är värre än genomsnittsmänniskan.
I Uzbekistan har den historiska despoten Timur Lenk fått renässans och ska bidra till återerövringen av folkets ära. I Indien börjar hinduiska nationalister bli tongivande och i deras perfekta Indien finns enbart hinduer av rätt folkslag. Och innan det fanns nationalstater och påfundet med människorraser instiftades upphöjde vi våra egna kejsardömen och dömde ut andras. Det är lätt att göra en medmänniskan till motmänniska för att därefter ta steget till att göra den till en ickemänniska. Det är då vi kan rättfärdiga illdåd mot varandra med motiveringen att de endast drabbar människor som inte är värdiga att kallas människor.

Svårigheten med att identifiera ondska och modet att bekämpa den här är inget lätt uppdrag. Det är mycket lättare att analysera i historieböckerna, eller om det händer långt ifrån oss. Då blir ondskan tydlig och det är lätt att förfasa sig över att ingen har reagerat.

När jag blev invald i Rotary fick jag lära mig att ställa fyra frågor.

    1. är det sant?
    2. är det rättvist mot alla parter?
    3. kommer det att skapa goodwill?
    4. kommer det att vara till fördel för alla som berörs?
De kan ses som universella frågeställningar och de hjälper mig att avstå från diskussioner som inte är till fördel för alla berörda parter och de uppmuntrar mig att visa civilkurage.

Vi delar samma jord och vi behöver ta hand om varandra. Vi kan börja med att ställa oss rotaryfrågorna, svara på dem och agera därefter.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 mars

Liten blir stor, stor blir liten


Pang, sa det med bestämdhet. En hög smäll som hela församlingen tycktes höra. Följt av en skarp smärta och insikten om att nu hände något som definitivt inte var bra. Ambulanspersonal, lasarettet och akut behandling.

Det gick så fort, jag hann knappt förstå vad som hände men resultatet av vridningen och avstampet i hoppet blev ett trasigt knä med brustet korsband och skadad minisk. Ingen styrsel i knäet som åker fram, bak och åt sidan när jag ska försöka stödja. Och så smärtan.

Här ligger jag i sängen och kan inte ta mig upp själv, kan inte sätta mig på toaletten själv, kan inte klä på mig strumpor och byxor själv. Känner mig som ett paket. Den stora vuxna Maria har blivit så liten, så liten.

Mina barn däremot har fått bli stora. De får hjälpa mig med allt som behövs. I vårt trevåningshus springer de upp och ned med tvätt, plockar in och ur diskmaskinen, dammsuger, hjälper mig upp från toasitsen, trär på mina strumpor, hämtar posten, går ut med soporna. Allt det där som man gör varje dag utan att reflektera över vilken mängd arbetsuppgifter en familjs hushåll innefattar.

Jag tänker att det inte var så många år sedan jag hjälpte dem med samma saker: klä på sig, toabesök, hämta saker som var högt placerade, plocka upp sånt de tappat på golvet. Kanske dröjer det inte så länge tills jag får hjälpa min far med samma saker som mina barn hjälper mig med nu och som jag hjälpte dem med för ett par år sedan.

Livet är ett kretslopp, liten blir stor, stor blir liten.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 24 februari

Hur och var säger man hej?


Det roliga inlägget nedan såg jag på facebook och det fick mig att fundera över mitt eget hälsningsbeteende. Det verkar finnas olika oskrivna förhållningssätt till hur och när man hälsar på dem man inte känner. Om man säger ”hej” eller ”hejhej” eller om man inte säger hej med munnen men nickar och ler när man möts. När vi befinner oss på landsbygden har vi andra hälsningsbeteenden än om vi befinner oss i stadskärnan eller i en storstad.

Alltså det här är så mysko, jag bor i ett villaområde. När jag är ute och kanske möter någon känd eller okänd, hälsar vi alltid på varandra. Men det finns en gräns och den gränsen ligger vid en bro 1 km längre bort. När man har klivit över bron och ser centrum, då hälsar man inte längre.
Skulle samma person som jag hälsade på alldeles nyss, gå omkring på den andra sidan av bron, så skulle vi troligen inte hälsa. Kommer man ännu närmare centrum ska man absolut inte hälsa, då anses man som riktigt knäpp.”

Så här tänker jag som bor i Vetlanda kring hälsandet på dem jag möter som jag inte känner sedan tidigare. Jag tycker personligen om att möta andras blick och hälsa. När jag är på skogspromenad, då säger jag ofta ett glatt dubbelhej. Är jag småbebygda områden hälsar jag inte alltid först men hälsar alltid tillbaka. Då blir det ett enkelhej, alternativt ett leende med en tillhörande nick-hälsning. Inne i stadskärnan hälsar varken jag eller någon annan på varandra om vi inte känner varandra sedan innan.

På vissa promenader blir det väldigt mycket hejande då man möter många. Undantaget är kanske när man träffar varandra på svamptur och man förstår att även de man möter är ute i samma ärende, då kan hejandet bli lite mer ansträngt, särskilt om svamplyckan har varit mager. Men om jag har hittat mycket svamp och det finns gott om det för alla kan det kan det bli ett glatt dubbelhej.

Hur, var och när hälsar du på människor du möter som du inte känner?

Jag dubbelhälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 februari

Allt nytt under solen trots att inget är nytt!


”Vi har hört det förut” och ”intet nytt under solen” kan man ibland tänka som författare. Varför skriva fler böcker när det redan finns så många? Ett tvivel som jag tror alla skapande människor känner då och då. Det är dikter om solen, månen, havet, hjärtesmärta och den eviga längtan efter kärlek. Det är hjältar och onda typer i alla filmer. Sångerna som sjungs har sjungits många gånger, böcker som skrivs har redan skrivits. Tavlor finns i överflöd, både i olja och akryl.

Det är lätt att tappa självförtroendet i skapandet, för allt detta är sant. Det finns inget nytt under solen, allt har sagts förut, arketyperna är de samma och berättelserna går ut på i stort sett samma sak.

Men, och det är ett stort men, ingen har gjort det som jag eller du gör. Ingen har satt ihop bokstavskombinationerna och orden precis i den följden, precis med de avvägningar som jag eller du gör. Ingen har fört penseln över målarduken med exakt de färgkombinationerna och med just den avsikten. Och ingen har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” exakt likadant som eleverna i årskurs tre på Brunnsgårdsskolan i Vetlanda och ingen har läst vers två av ”Tomten” som din son på Rosenholmsskolan i Forserum. Och det är det som gör mödan värt och skapar just det unika uttrycket.

Så därför ska vi fortsätta skriva böcker, måla tavlor, komponera maträtter, plantera blommor, sjunga sånger och skapa nya filmer. Publiken är ny, rösterna är nya, sammanhanget är nytt och vi gör det just på vårt unika sätt. På sätt är allt nytt under solen.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 10 februari

Hockey + Donald Trump = kärlek


Hockey är en sport som har allt jag gillar. Det är fartfyllt, det blir ofta många mål, det är 3 korta perioder på 20 minuter så att man orkar hålla intresset uppe.

I många år har jag följt ”mitt” lag Malmö Redhawks. När jag bodde i Malmö gick jag nästan på varenda hemmamatch. På den tiden låg de i Allsvenskan och det var ett par år av stundtals rätt bedrövliga insatser från spelarna. Men supporter som jag var stöttade jag laget i både med- och motgång.

Mina barn spelade också hockey så Malmö Arena var som ett andra hem för oss i familjen. Numera har Redhawks gått upp i den högsta divisionen igen men tyvärr kan jag inte se många matcher, det får bli de gånger jag är i Malmö och en och annan bortamatch i Växjö eller Jönköping. Men det är samma glädje varje gång laget har gjort en bra insats och frustration när det går dåligt.

Jag funderar över vad det är som gör att man lägger in ett så stort känslomässigt kapital i ett idrottslag. Kanske har det med tillhörigheten att göra: vi som tillhör samma lag har ett gemensamt intresse. Jag har träffat många människor som har blivit mina vänner på grund av kärleken till hockeyn. Människor jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars.

Sedan är det också otroligt tillfredsställande att, under civiliserade förhållanden, få dissa ett annat lag, ropa okvädesord till motståndaren och domaren som man nästan alltid anser döma till motståndarnas favör. Det är ett organiserat sätt att få utlopp för spänning, glädje och missnöje utan att det uppfattas personligt, utan att det gör någon illa, utan att exkludera på riktigt. Man förstår även att motståndarsupportrarna har samma glädje och besvikelse över sitt lag.

Jag tänker att en man som Donald Trump skulle ha stor vinning av att ha en äkta kärlek till ett hockeylag. Han skulle få heja på de sina och dissa de andra och ändå ha ett gott hjärta. Han skulle öva upp sin empatiska förmåga och få uppleva hela det politiska spelet på en hockeymatch istället.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 februari

Jag konstaterade att februari är årets tråkigaste månad. 

Julen med sitt färgglada pynt och lysande ljusstakar är borta. Våren med annalkande blomsterprakt och ljusare kvällar blir inte tydlig förrän i mars och på något sätt samlas alla stora räkningar just i februari. Dessutom var mina två barn, när jag konstaterade detta, i dagisåldern och det fanns skäl att kalla februari för VABbruari.

Då kom jag på det! Vi gör februari till en renande månad genom att avstå allt raffinerat socker. Månaden går i och för sig inte fortare för det och inte blir den mindre tråkig, men vi möter mars lättare i magen, lättare på vågen och framförallt renade i sinnet. Det krävs en del för att avstå socker. Det finns inte bara i godis och kakor, sockret finns nästan överallt i maten exempelvis i ketchup, konserver och i halv- och helfabrikat. När man börjar läsa livsmedlens innehållsförteckningar förvånas man över mängden tillsatt socker som finns för att kompensera mindre bra råvaror, men ibland är helt onödigt tillsatt.

Den första och tydligaste smaken vi människor känner som nyfödda är den söta smaken. Kroppens belöningssystem utlöses direkt. Vi blir helt enkelt lyckliga av socker. Socker bedövar också, det är därför de ger nyfödda en sockerlösning när de gör PK-testet i deras blodkärl i huvudet. Spädbarnen blir bedövade och känner inte smärtan (till skillnad från de nyblivna föräldrarna som står vid sidan och tittar på och lider med barnet). Viss forskning säger att socker är lika beroendeframkallande som heroin och andra menar att om socker skulle lanseras idag inte skulle få klassas som livsmedel och inte säljas utan regleringar. Kroppen belastas av socker och det finns klara fördelar med att konsumera mindre. Men det är svårt att avstå eftersom vi dras till det söta och det finns i det mesta av det vi stoppar i munnen.

Jag, maken och våra barn har faktiskt lyckats med att ha sockerfri februari i 7 år. Varje år bävar vi lite inför det men varje år är vi lika stolta över att ha varit så karaktärsstarka en hel månad. Resultatet blir för mig att jag nästan aldrig är uppsvullen i magen, att jag får tillbaka finkänsligheten i smaksinnet och att jag är ett par kilo lättare när första mars kommer.

Någon som vill pröva? Garanterat ofarligt och februari är årets kortaste månad!

Jag hälsar er härlig sockerfri helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 27 januari


På de skrivkurser jag håller inleder jag alltid med en flödesskrivning. 

En flödesskrivning är en fri skrivning som pågår ett par par minuter där var och en är fri att skriva helt det som spontant kommer till en. Det finns inga krav eller önskemål på innehåll, intrigstruktur eller grammatisk riktighet. Det är helt enkelt en skriv-vad-du-vill-övning som rensar tankarna och förbereder för mer avancerade skrivövningar.

Kommer man inte på något att skriva är mitt tips att man skriver: jag kommer inte på något att skriva, och så fortsätter man att skriva den meningen tills man kommer på något annat att skriva. Och får man inga infall, kommer man inte på något annat att skriva så är det helt okej att ha papperet fyllt av: jag kommer inte på något att skriva, jag kommer inte på något att skriva.

Denna fredagsreflektion skulle just kunna vara fylld med den meningen för idag har jag inte kommit fram till vad jag ska skriva. Jag har haft ett par tre uppslag som jag nästan skrivit färdigt men som jag inte riktigt känner håller kvalitetsmässigt hela vägen, eller som jag inte tror är tillräckligt intressant, eller med ett innehåll som jag anser inte passar i Appen.

Jag frågade min ena elvaåriga dotter om hon hade något intressant uppslag till Bielkes fredagsreflektion. Jag hade precis kammat hennes hår. Hennes svar till mig var: skriv en text om hur det är att själv vilja ha mittbena men att man har en mamma som tvingar en att ha sidbena! Ja, kanske hade det varit ett uppslag, ett ganska smalt tema men eventuellt intressant för vissa.

Men jag tror helt enkelt att min fredagsreflektion får bli att jag inte kommer på något riktigt bra att skriva. Jag får helt enkelt skriva: jag kommer inte på något att skriva. Och det är okej det också, trots att jag denna fredag inte har något särskilt tema att reflektera kring. Men även det är en reflektion i sig, en Bielkes fredagsreflektion :-)

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 20 januari


Ni vet de där dagarna då allt stämmer. Ingenting skaver. Man är bara så glad, tillfreds, närvarande att inte ens en tandläkarräkning eller molande värk kan få en ur balans. En sådan dag var det för mig häromdagen.


Höglandet ligger grått, kyligt, dimmigt och dävet kallt. Men så fort jag stiger på bussen från Vetlanda till Nässjö blir jag varm både till kroppen och sinnet för det strålar hetta ur värmeradiatorn vid sätet. Bussen är glest befolkad. Det sitter kanske 5-10 personer i hela bussen och alla verkar må lika bra som jag. Chauffören är skojfrisk och välkomnar hjärtligt nya påstigande under den 1 timme och 10 minuter resan tar (vi kör en sväng runt Eksjö också, bara för skoj skull).

Jag funderar över vad det är som gör mig glad eller ledsen.

Jag vet att positiva tankar, frisk luft, god sömn och lagom arbetsmängd får mig att må bra. Kanske kan man också tänka att en orsak till glädje denna dag är förväntan inför de roliga mötena jag ska ha under dagen med trevliga människor. Men å andra sidan har jag haft många sådana resor med samma positiva premisser och inte alls känt samma glädje. Jag har dessutom haft andra dagar då jag haft ännu större roligheter i antågande och inte alls känt mig glad, tvärtom, känt mig sur och motig. Och när jag tänker efter infinner sig den där lyckokänslan även på dagar då allt egentligen inte alls varit så bra, dagar med stress och jobbiga möten. Lyckoekvationen går helt enkelt inte ihop.

Kanske är det kroppen i samklang med hormoner som styr sinneskänslan. Som om kroppen ibland lever ett eget liv oberoende av mig, mina tankar och realiteter. Det är en lite skrämmande tanke men samtidigt fascinerande. Att man liksom bara är en gäst i en lycklig eller olycklig dag.

Oavsett vilket, var det helt enkelt en riktigt bra dag.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 13 januari

Vem lider av paraskavedekatriafobi?


Enligt vissa bör man vara extra försiktig och uppmärksam fredag den 13. Är man väldigt rädd för dagen så finns det ett ord som kommer från grekiskan: paraskavedekatriafobi. Några påstår att dagen en sedvana från antiken, andra att det är en folktro som skapades i mitten på 1800-talet och ytterligare några anser den ha ett religiöst ursprung.

Vem har hittat på att fredag den 13 är otursdag och varför kan det inte vara måndag den 17 istället?

En teori grundar sig på att Jesus hade tolv lärjungar, och när Jesus förråddes var Judas den trettonde vid bordet. Det kan även ha varit så att det fanns sammanlagt tretton personer och att Jesus korsfästes och dog på långfredagen. Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall och sedan lurade blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder till döds. Och i det gamla bondesamhället betraktades fredagen som vilodag, en dag som det var olämpligt och otursförföljt att påbörja ett arbete. Talet 13 är ett magiskt tal inom folktro och magi.

Så otursdagen fredag den 13 verkar vara ett hopkok av skrock och religiös symbolism. I efterhand har man plockat ihop ett antal tragiska händelser genom historien som hänt just fredag den 13 exempelvis störtade flygplan, tempelriddarnas undergång och börskraschen i USA, känd som black friday.

Är verkligen fredag den 13 en otursdag?

Försäkringsbolaget Trygg-Hansa har gjort en kartläggning av sina skadeanmälningar och det sker ingen ökning av olyckor fredag den 13, tvärtom rapporteras färre skador än en vanlig fredag. Medan Räddningsverket denna dag rapporterar en signifikant ökning av utlösandet av automatlarm.

Jag lider inte av paraskavedekatriafobi men nog är jag lite mer uppmärksam och kanske är det därför det sker färre olyckor detta datum, just för att många av oss är lite mer försiktiga denna dag.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 6 januari

Alltså, folk som inte svarar på mail...


Jag sköter mycket av min korrespondens via mail. Får jag en fråga svarar jag ofta samma dag. Är det frågor som kräver längre svar, eftertanke eller är beroende av andra faktorer försöker jag svara inom en vecka. Ofta får jag manus till mitt förlag. Det tar naturligtvis längre tid att svara på, ibland kan det ta månader att ge ett genomtänkt svar. Då brukar jag direkt meddela att jag avser att ge ett uttömmande svar inom en viss tid.

Förvånansvärt ofta struntar privatpersoner, organisationer och företag i att svara inom rimlig tid. En del svarar faktiskt inte alls. Det anser jag vara nonchalant och ohyfsat. Flera gånger då jag sökt arbete har arbetsgivaren inte ens brytt sig om att bekräfta att de tagit emot ansökan.

Såklart kan man glömma. Jag erkänner villigt att jag glömt både viktiga och mindre viktiga mailförfrågningar. Men då brukar personen återkomma och jag ber då om ursäkt och prioriterar spörsmålet. Mail kan också försvinna i cyberspace och på så sätt aldrig nå mottagaren, ibland hamnar posten i skräpkorgen och man kan dessutom ha glömt sitt lösenord och på så sätt tappat tillgången till mailen, så visst finns det förmildrande omständigheter.

Men det är sällan det är på det viset. De allra flesta mail som inte besvaras har lästs men mottagaren har helt enkelt struntat i att svara. Kanske är jag överambitiös, kanske har jag för höga krav på min omvärld. Men jag anser att det är viktigt för kommunikationen oss människor emellan är avgörande.

I primitiva samhällen fanns det inga fängelser. Det fanns istället andra typer av bestraffningar. Den hårdaste av dem alla var isolering. Hade personen gjort något mycket graverande bemöttes den med känslokyla och ingen bekräftade den varken med blickar eller tal. Den människan sinade, insjuknade och dog efter ett tag. Så viktigt är det att vi bekräftar varandra och att svara på ett mail är ett civiliserat sätt att bekräfta varandra.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 30 december

Vi gör en omvänd årskrönika!


Var organisation och person med självaktning ska summera sitt år med en årskrönika.
David Attenborough ser tillbaka på djuråret som gått, Gunde Svan ger sportårets höjdpunkter och Sveriges Television återger de största ekonomiska och politiska händelserna under året. Man ska minnas extra viktiga händelser och reflektera över hur det påverkat utvecklingen. Årskrönikor är helt enkelt ett sätt för oss att minnas.

Men nu är mitt förslag att vi gör en annorlunda, bakvänd och omvänd årskrönika. Vi listar de största sakerna som INTE hände.

Min lista ser ut som följer:
  1. Jag fick inte tjänsten jag sökte i augusti på Tillväxt Vetlanda som jag, om jag får säga det själv, var som klippt och skuren för. Jag blev inte ens kallas till en anställningsintervju. Så ointressant ansåg arbetsgivaren att min erfarenhet och kompetens var.
  2. Den japanska författaren Haruki Murakami fick inte heller i år Nobels Litteraturpris utan i oktober tillkännagavs det att det istället gick till en amerikansk musiker/poet.
  3. Jag lärde mig inte, trots att det ingick i mina nyårslöften, att hantera funktionerna på min keyboard. Jag spelar från januari till december som vanligt på mitt analoga piano och keyboarden står i källarrummet bredvid.
  4. Jesus antog inte någon utav månaderna under 2016 fysisk skepnad och steg ned på jorden.
  5. Jorden dukade inte heller någon av månaderna under av krig och ondska trots att många suspekta världsledare sitter i regentstolarna och gör sitt yttersta för att skjuta sönder och förstöra så mycket som möjligt.
Vissa saker som INTE hänt är stora, andra saker som INTE har hänt är små. Oavsett vilket var det riktigt roligt att göra en sådan här årskrönika. Pröva själva att göra en omvänd, bakvänd årskrönika och se vad som dyker upp på er lista.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 23 december

Om att fira jul ändå..


Vi lever i ett kunskapssamhälle. Tillgången på både den lättköpta och mer komplexa kunskapen är inte bara tillgänglig utan ställer också krav. Det krävs av mig som samhällsmedborgare i en demokrati att hålla mig uppdaterad.

Jag vet en hel del, jag känner till den etymologiska betydelsen av plagget klänning och vet vad skägglapp heter på engelska. Jag vet hur man finstyckar en ko, vilka köttdelar som används till sylta och hur man kokar riktigt god buljong. Jag vet hur bäst läker barnens skrapsår på knäna och vilka penicillin jag kan ta för att undvika svampinfektion. Jag vet skillnaden mellan debit och kredit och hur mycket jag behöver fakturera innan jag kan ta ut en månadslön som räcker till de basala behoven.

Samtidigt, dagen innan julafton, oroar jag mig över hur lite jag vet om väldigt mycket, exempelvis om julen. Kom ”ditten” från Tyskland och har ”datten” sitt ursprung i kristna eller hedniska traditioner? Och vilka är egentligen orsakerna till konflikten i Syrien? Är det Rysslands militära baser i havsområdena som är orsaken till att de hjälper Asadregimen? Vad gör Frankrike och USA i Syrien, på vilkas sida står de? Vad ska jag tycka i ämnet och vad grundar jag det ställningstagandet på?

Och finns det över huvud taget en naturlig oopererad kroppsdel på Kim Kardashian?

Som ansvarsfull samhällsmedborgare vill jag vara insatt i frågorna innan jag uttalar mig.

Men i morgon tänker jag fira julafton precis som jag har lust utan att ha en faktabaserad eller politiskt korrekt agenda. Jag ska njuta av skinka, chokladpraliner och svagdricka. Jag ska krama mina barn och se deras mer eller mindre nöjda miner över mina mer eller mindre genomtänkta julklappar och acceptera att jag inte har full koll på allt men att jag allt har lite koll på en hel del.

Jag önskar er härliga helger

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 16 december

"Kommer vi nånsin ifatt vår längtan, trängtan
efter det som kommer och det som en gång varvarligt leva i nuetfarligt svårt


Våren kom tidigt det året,
det året som jag pratar om
vinterns kyla hann inte frysa sig fast
och snön som aldrig kom töade snabbt
i april tog vi fram våra lätta kläder
men vid grillen drömde jag om hallon och fläder
och till midsommarrean, då vi egentligen skulle
fynda våra sommarkläder
var vi trötta på värmen
i juli började vi längta efter att tända ljus
plocka skogens svamp och kura mysigt i våra hus
i oktober var vi först på IKEAs julskyltning
och köpte halvfabricerade pepparkakshus
och ännu fler värmeljus
så när vi skålade i champagne på nyårsafton
längtade vi redan efter tulpaner och nybakta semlor.

Kommer vi nånsin ifatt vår längtan, trängtan
efter det som kommer och det som en gång var
varligt leva i nuet
farligt svårt"

Det är helt otroligt att det enbart är drygt en vecka kvar till julafton, ändå kände jag mig redo för julen redan i oktober. Tänkte att jag för en gång skull skulle vara ute i god tid med att handla julklappar.

Men så kom något i vägen. Det var kurser att genomföra, texter att skriva och så en stortå med infekterat nageltrång. November gick och även halva december. Nu står jag här en vecka innan jul och har inte inhandlat några julklappar, vilket i och för sig inte är någon katastrof. Barnen önskar sig kontanter, min far får som vanligt en flaska whiskey och mannens present får vänta tills jag kommer till den specifika butiken jag fick avstå att besöka pga min ömmande tå. Så ingen ko på isen och ingen vidbränd glögg på spisen.

Men jag undrar: kommer vi någonsin ifatt vår längtan? För hur vi än fixar och trixar verkar vi antingen vara för tidigt eller sent ute. Förra året tävlade jag i Poetry-Slam SM i Stockholm och dikten ovan är skriven i våras men frågeställningen känns lika aktuell oavsett årstid. Hur vi nästan alltid, i tankarna, verkar befinna oss någon annanstans, hur farligt svårt det verkar vara att varligt leva i nuet.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 9 december

Handlar sociala medier mest om citat, kattfilmsklipp och middagsfotografier?


Själv använder jag Facebook, Instagram, Pinterest, Linkedin och Twitter. Jag uppdaterar kontinuerligt min blogg och svarar på frågor i ett föreningsforum. Uppskattningsvis lägger jag ett par timmar om dagen på sociala medier. 90 % av tiden går åt till jobbrelaterade frågor och som egenutgivande författare och småförläggare är sociala medier nästan oumbärligt. Det är ett gratisforum att upplysa och informera på. Men även tid är pengar och att vara aktiv tar mycket tid.

Sociala medier fungerar även som förströelse, man kollar vad andra gör för tillfället, vilka ämnen som berör och klickar sig vidare på några länkar.

Att vara aktiv på sociala medier är både nyttigt, tröttsamt och oroväckande. Ibland är det roligt men för det mesta är det en studie i sociologi. Att se hur inlägg blir virala och att vi i första hand inte reagerar på inlägget i sig utan på hur andra har reagerat. Det finns en oerhörd nytta i se bekantas åsikter och inlägg. Man får en bild som man oftast inte får vid personliga möten eftersom de oftast handlar om att man möts av en specifik anledning, exempelvis som arbetskollegor eller idrottsutövare. På sociala medier uttalar man sig om en massa andra saker och det är roligt att se den seriösa chefen som på sociala medier mest delar gulliga kattfilmsklipp eller oroväckande hur den gamla klasskamraten titt som tätt delar märkliga politiska inlägg.

Trots att det är tidskrävande och att det ibland känns som om man drunknar i andras middagsfotografier fungerar sociala medier som en öppen arena där man har möjlighet att få ny kunskap. Man får helt enkelt plocka bort dem som inte delar den grundläggande humanismen och så får man acceptera att gulliga kattfilmsklipp är en stor del av vissa människors vardag.

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 2 december

Jag bestämde vad som skulle stå på min gravsten...


När jag bodde i Malmö promenerade jag under en tid dagligen genom ett stråk med tre stora kyrkogårdar som sträcker sig över flera kilometer. Ibland stannade jag vid de romska gravsättningarna och betraktade personporträtten och de färggranna plastblommor på gravstenarna. Då och då mötte jag sörjande följen som begravde sina kära. Jag läste de högtravande gravstenarnas inskrifter med dåtidens titlar: hemmansägaren, häradsmålaren, bergsrådet.

Trots att det frekvent cyklades och promenerades på kyrkogårdarna, eftersom många människor använde gångarna som passersträcka till och från jobbet, och trots att området var vackert och välskött fanns ändå en dov atmosfär som gav upphov till en aning dystra existensiella tankar. Jag började spåna på vad som skulle stå på min egen gravsten och under mina promenader mejslades en komplett text fram.

Vår omgivning påverkar oss. Jag tänker på vad det gör mot en människa att jobba på ett arbete som man vantrivs med. Eller vad det gör för en människa att vara i ett stöttande och kärleksfullt förhållande. Det gör stor inverkan åt både det positiva och negativa hållet. I den mån vi kan påverka i vilka miljöer och sammanhang vi befinner oss i ska vi söka oss till positiva miljöer, umgås med människor som får oss att må bra. När jag slutade gå genom kyrkogårdarna fick jag med ens sundare saker att tänka på än vad som ska stå på min gravsten. I Vetlandas trakter finns oerhört många upplyftande och inspirerande promenadmiljöer som ger frisk luft och sunda tankar som inte handlar om vad som ska stå på min gravsten utan istället vad det ska stå i min nästa bok.

Vad var det som skulle stå på min gravsten? Jag minns faktiskt inte.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 25 november 

Ni vet känslan när det blir för mycket.


Man tappar sugen, orken och lusten. Jag, som många andra, har det rätt körigt tiden innan jul. Allt ska vara genomfört, färdigt och räknat så att man med gott samvete kan ha ledig tid i jul med familj och vänner. Äta praliner, ha slappa förmiddagar med kortspel och långfilmstittande. Kanske till och med sätta sig och läsa en bok mitt på ljusan dag!

I det redan fullspäckade schemat kom bomben. Grejen som gör att allt man planerat sätts ur spel. I mitt fall var det en urspårning i Bokinfos datasystem. Kontentan var att det skapade flera dagars extrajobb som omedelbart var tvunget att åtgärdas.

Då finns det ett antal alternativ man kan välja mellan. Man kan lägga allt annat åt sidan och ta itu med det akuta. Man kan fortsätta som vanligt, stoppa huvudet i sanden och låtsas att man inte fått vetskap om det akuta. Jag valde en mellanväg. Jag gjorde det mest akuta som tog ungefär en arbetsdag i anspråk, men alltefter jag betade av arbetsuppgifterna såg jag att fler fel hade uppstått vilket skulle innebära ännu fler timmar än jag redan förutspått. Då fick jag nog. Jag stängde av datorn och lämnade mitt kontor i Vetlanda, körde till Växjö och gick på min favoritrestaurang och åt en rejäl portion sushi. Därefter flanerade jag på stan i lugn och ro, shoppade och hade det allmänt trevligt.

När jag kom hem på kvällen fanns naturligtvis alla arbetsuppgifter kvar. Men jag hade haft en sådan avslappnande dag att jag hade fått ny energi. Så de arbetsuppgifterna jag hade uppskattat skulle ta 16 timmar till tog istället bara sex timmar. Troligtvis för att jag hade laddat batterierna och gjort någonting bra för mig själv under dagen.

En god vän till mig har som motto: var snäll mot dig själv, hitta din egen stund och din egen stil. Det var precis det jag gjorde. Det får nog bli fredagens reflektion nu när adventstiden börjar.

Var snälla mot er själv, hitta en egen stund och er egen stil!

Jag hälsar er härlig helg

-->
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 18 november

Om du får ta med dig tre saker till en öde ö, vilka skulle de vara?


Det var en frågelek som jag och mina vänner gjorde under uppväxtåren. Som tonåring svarade jag spontant: läppstift, min hund (hon fick räknas som en sak) och min dagbok.

Sedan när jag blev vuxen och mer analytiskt lagd hade jag svårare att svara på frågan. Den svarades istället med tre motfrågor: 1. I vilket klimat ligger den öde ön? För det är helt avhängigt vilka saker jag ska ta med om det är en söderhavsö eller en nordpolsö. 2. Finns det tillgång till sötvatten, odlingsbar mark och djur att jaga? Med andra ord, finns det en realistisk chans att överleva där mer än ett par dagar. 3. Finns det redan befintliga bostäder och grundutrustning? Man kan lugnt konstatera att läppstift är ett umbärligt om det saknas yxa och tändstickor. Med de motfrågorna blev frågeleken mindre rolig för ingen hade svaret på de motfrågorna och istället för att prata om det som var viktigast i livet för tillfället gick tiden åt att komma överens om öns grundförutsättningar.

Idag när jag gör tankeleken för mig själv har jag bestämt att det är en varm ö, att enkelt boende och att attiraljer för att göra upp eld finns. Det finns också förutsättningar för att skaffa mat och grundutrustning till det, exempelvis yxa, fiskenät och knivar. Dock finns ingen möjlighet att kommunicera med omvärlden via internet eller telefon. Det finns heller ingen elektricitet.

De tre ting jag skulle ta med mig då är 1. blyertspenna (med ett stort antal lösa blystift) 2. papper att skriva på (som räcker tills jag lärt mig göra mitt eget papper) 3. ett litet spikpiano att spela på.

Så det summerar mig just nu, när det grundläggande behovet av mat, vatten, boende är uppfyllt vill jag ägna mig åt kulturen i form av att skriva, måla och musicera. Det tror jag är det bästa sättet att trivas själv på en öde ö och undvika att bli tokig av ensamhet.

Vilka tre ting skulle du ta med dig till den öde ön?

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 11 nov

Dylan får litteraturpriset, påven Franciskus mottages som en rockstjärna. Trump väljs till president i USA.


Känns som upp-och-ned-vända världen. Vissa spetsfundigheter förbryllar, roar och skapar nytänkande, men att Trump nu är president för en av världens mest inflytelserika länder känns chockerande, farligt och inte det minsta roligt.

Som att välja mellan pest och kolera har det sagts om det amerikanska valet.

Nog upprörde den andra kandidaten, Hillary Clinton med sina tvivelaktiga affärer med Clinton-stiftelsen som hon och maken Bill driver. Eventuellt har hon använt dessa medel för att locka fram fördelaktiga dealer med oskrivna löften om kompensation från stiftelsen. Att hon tagit hutlöst betalt för sina föredrag och agerat hänsynslöst under sin tid som utrikesminister upprör mig mindre och jag undrar om den kritiken hade framförts om hon var av manligt kön. Politiken är ofta ett otrevligt spel med mycket höga insatser och jag tror att man behöver ha ett visst mått av okänslighet för att palla ett sådant jobb.

Men det är faktiskt skillnad på att välja en okänslig person med tvivelaktiga affärer bakom sig och att välja en politiskt oerfaren och fullkomligt galen person. Trump har öppet visat sitt förakt mot olika grupper och kommit med horribla lösningar för att lösa dessa personers ”problem”. Förslag som vittnar om total noll koll, ingen verklighetsförankring och som stinker populistisk avföring. Att han sedan anser sig vara kompis med en annan galning som styr på andra sidan havet med namnet Putin känns än mer oroväckande.

Världens politiska liv är ingen sandlåda där man får trycka på avfyrningsknappen när någon förstör ens sandslott. Vår värld och allt levande kräver mer moget agerande än så. Världslösningar tarvar fler tecken än vad som får rum i en tweet.

Fredagen är här och kyla och snö omgärdar oss, sprid lite extra ljus och värme till varandra och världen. Vi och den behöver det.

Jag önskar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 4 november

Klart det är bra det är ju fredag!


Det är ett svar man ofta får en dag som denna när man frågar människor hur de mår. Folk är helt enkelt mycket gladare på fredagar än andra dagar. I det svaret ligger det underförstått att man snart är ledig och att friheten är stor under helgen. För mig som soloföretagare är skillnaden inte så stor på tisdag eller fredag. Jag jobbar de flesta dagarna, men det ligger en positiv spänning och förväntan i luften som jag gärna hakar på.

Fredagens namn grundar sig från fornnordisk mytologi, antingen från Freja eller Frigg, eller från de båda om de kanske var samma person. Freja var lustens och fruktbarhetens gudinna och kanske bidrar även det till munterheten på fredagar. För sinnlighet lyfter vilken grå höstdag som helst. Kanske tänds hoppet lite extra på fredagar om romantisk vällust.

Måndagen känns så långt bort som den kan göra. Den ligger fyra långa dagar bakåt i tiden och det upplevs som att det är eoner av tid till nästa veckas måndag. Med det får måndagen symbolisera: upp i ottan-måndag, fast i ekorrhjulet-måndag, arbeta för brödfödan-måndag. Med andra ord med fredag kommer valfrihet, det vankas romantik och vardagens ok känns långt bort.

Själv har jag torsdagar som favoritdag. Då känns allt fritt och lagom lättsamt, innan fredagens storhandling ska göras men långt efter tisdagen som enligt min mening är veckans tråkigaste dag. Tisdagen känns varken som en ny fräsch dag på veckan eller ett välbehövligt slut. Det är bara en tråkig mittendag. När jag var liten var söndagen den tristaste dagen i veckan. Allt var stängt och långsamt och dagen gick i ultrarapid.

Nu gillar jag som sagt torsdagen bäst, men fredagar är rätt fina de också och vid närmare eftertanke har faktiskt alla dagar sina särskilda höjdpunkter, till och med tisdagen.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 28 oktober

I många år levde jag utan tv.


Det väckte reaktioner. En del undrade om jag var världsfrånvänd. Andra tyckte synd om mig och erbjöd mig en tv-apparat som allmosa. Några blev provocerade och kände att deras egen tv-konsumtion blev ifrågasatt. Ett fåtal tyckte det var ett bra beslut.

Det började med att jag separerade från min sambo. Jag satt i min nya lägenhet med ett matsalsmöblemang och en säng som de enda möblerna. Jag märkte att jag inte behövde någon tv. Jag fick ändå min beskärda del av nyheter via tidningar och radio (detta var före internets tid). Istället fick jag en massa gjort och fixade de där grejorna som annars aldrig blir gjorda, ex laga söndriga klädesplagg. Jag slapp det slentrianmässiga tv-tittandet, jag slapp också alla obehagliga program som fick mig att känna vanmakt och rädsla och framförallt, jag var fri att ägna mina kvällar åt vad jag ville. Ett och annat program kunde jag sakna, men det mesta som sänds på tv tillförde inte något positivt till min världsbild.

Sedan skaffade jag mig möbler till min lägenhet och även en tv och ett par år av tv-tittande följde. Men vid tiden när mina barn föddes lades tv-sändningarna om från analog till digital sändning. Man behövde en digitalbox för att kunna. Då tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att igen slippa se på tv. Vi hade förvisso en tv-apparat så vi kunde se på filmer via videon. Vi såg tillsammans många barnfilmer. Men det slentrianmässiga tv-tittandet som är så lätt att halka in på, det fanns av naturliga skäl inte.

När vi flyttade till Vetlanda kom tv:n tillbaka i mitt hem. Nu sitter jag på kvällarna och ser på tv. Jag märker att det är förvånansvärt svårt för mig att stänga av den och göra något annat. Den fyller ofta samma funktion som en brasa. Jag tittar meditativt in i rutan och ser att något rör sig, men ofta minns jag inte vad jag egentligen har tittat på.

Kanske är det dags för en ny tid utan tv igen.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 21 oktober

Att vänta 10 år innan man får göra sin första makirulle.


Van är jag, och många med mig, att skaffa information snabbt. Undrar jag något, googlar jag. Adresser, öppettider, lexikon, allt finns som jag behöver få svar på. Även mer komplicerade företeelser som tex hur man gjuter fundament till altangolv finns det många välgjorda tutorials på Youtube för.

Det har blivit en livsstil att ha tillgång till information och kunskap i stort sett överallt när som helst. Jag behöver inte vänta, jag har instant access till nätet. Det finns otroliga fördelar med att kunna tillfredsställa sin kunskapshunger snabbt. Jag kan granska flera källor samtidigt, väga relevansen mot varandra och komma till en slutsats fortare och mer korrekt än tidigare.

Men när jag ser ett program på Kunskapskanalen ser jag motsatsen till denna snabba kunskapsinhämtningen. Programmet som handlar om en sushi-restaurang i Japan. En oansenlig restaurang som ändå har årslång kö till de cirka 20 sittplatserna och där man hyllar den genuina mathantverks-traditionen. Köksmästaren har själv har vigt hela sitt liv åt sushikonsten. Med 50 års erfarenhet och med skarp blick övervakar han köksarbetet och all mat som skickas ut till gästerna.

En av kockarna har till uppgift att koka ris. Noggrant sköljer han riset i omgångar och avväger varsamt mängden miri i kokvattnet. Han berättar att han jobbat på restaurangen i många år men att det tar tio år innan han får börja göra makirullarna. Nigirin, dvs sushikuddarna är det bara köksmästaren själv som får göra.

Det tar alltså tio långa år för denna välutbildade och erfarna kock innan han får göra sin första maki-rulle. Det blir som en skön kontrast till den snabba och omedelbara kunskapen jag får genom att googla. Viss kunskap lärs minsann inte via en tutorial på Youtube!

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 14 oktober

Det var inte ett äpple Eva i Bibeln blev frestad och åt av.


Det var en frukt av obestämd art som hon föll i fördärvet av. Men nog kan man förstå att äpplen kan fresta för de är oerhört vackra och välsmakande. Dessutom blir man inte ett dugg syndfull av att äta äpplen, men blir istället sunt frisk.

Överallt i bygdens trädgårdar dignar det av orangea, gröna, röda och gula äpplen. De tävlar tillsammans med alla granna löv i samma färgställningar om min blick. Varje år är hösten så grann att jag blir till övers av lycka. Att gå omkring i svirvlande lövsamlingar är som att bada i Guds och naturens eget underverk. Och ännu bättre blir det när allt det där färggranna går att äta. Som i år när det är äppelår.

Jag har två äppelträd i min trädgård. De är små och relativt unga sett från ett äppelträds perspektiv men de bär så mycket frukt i år att jag har behövt staga upp grenarna som annars ligger i backen och riskerar att knäckas. Eftersom jag av naturen är en person som tycker illa om att frukt och bär förgås har jag haft en intensiv månad. Jag har bakat pajer, torkat äppelringar, ångat äppelsaft och såklart ätit dem färska från trädet. Nu ligger resten ömsint förpackade i lådor i garaget. Så hörde jag om en kvinna i Mörteryd som pressar äppelmust och vakuumförpackar drycken i plastkärl. Perfekt, som att ha sin egen bag-in-box med äppelmust med hållbarhet i 1 år.

I många trädgårdar plockas inte äpplena av. Jag kan förstå att det är svårt att ta vara på allt ett äppelår som detta. Det finns liksom en gräns för hur många pajer man kan äta, men passa på att plocka av äpplena, spara dem i garaget och lägg ut dem i skogen till vintern. Det uppskattar både älgar och rådjur som har svårt att hitta föda om vintern eller skicka äpplena för mustning i Mörteryd.

Så låt oss falla för frestelsen och smaka av frukten och leva i lust med must.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 7 oktober

Att ta emot en komplimang kan ibland vara svårare än att ge en.


Vänliga uppmuntrande ord till en medmänniska kan verkligen göra positiv skillnad, det vet vi.
Vi vet också att uppskattande ord och handlingar smittar av sig. Det är med andra ord mycket lättare för någon som fått en ärlig komplimang att ge vidare en komplimang till någon annan.

Själv tror jag att jag har relativt lätt att ge komplimanger till andra. Det ligger helt enkelt för mig att uppskatta andra människors utseende och insatser. Jag gör det ofta och okrystat. Vad jag däremot märker är att jag kan ha svårt att i hjärtat ta emot en komplimang.

I restaurangvagnen på tåget träffade jag Bob Hansson. I min värld är han en rätt känd person. Han är författare, estradpoet och litteratör. Vi känner varandra ytligt, vi är fb-kompisar och råkas då och då på mässor och arrangemang. Vi hälsade och han sa till mig:
-Vad fin du är.
Jag kände mig lite förlägen och en aning starstruck, då alla andra i restaurangvagnen såg och hörde oss. Jag svarade i glad och skämtsam ton:
- Jag är på väg till Malmö och då måste man ju vara fin.
Och så skrattade när jag sa det.
Då tittade han intensivt på mig och sa:
- Jag menar verkligen det jag säger. VAD FIN DU ÄR.
Och så pekade han på min blus och mina smycken, som för att förstärka det han sa.
Jag svarade tack, och så pratade vi lite till innan han hoppade av i Hässleholm.

Efteråt reflekterade jag över vad som nyss skett. Jag hade haft svårt att ta emot komplimangen, att tillåta den att landa i hjärtat. Kanske för att jag inte trodde att han verkligen menade det han sa, kanske trodde jag att det mer var en artighetsfras.

Jag kommer att öva mig själv på att bli bättre på att ta emot komplimanger samtidigt som jag ska fortsätta att ge komplimanger till andra.

Det är lika viktigt att kunna ta emot som att ge.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 30 sept

”Nej, usch visa inte den bilden, jag ser så tjock ut.”


Ett uttalande jag hör från några tjejer som fipplar med sina mobiltelefoner vid bordet bredvid när jag sitter på fiket och ska skriva min fredagsreflektion till VetlandaAppen. Egentligen var blogginlägget tänkt att handla om något helt annat men jag bestämmer mig för att byta ämne. Tjejerna vid bordet är helt vanliga ungdomar, trådsmala enligt min åsikt, men med tragiskt dålig självkänsla, rädda för att se tjocka ut på det forum de ska lägga ut sina selfies på.

Vi kvinnor är vana vid att bli värderade, både av oss själva och andra, efter hur smala och välformade vi är. Majoriteten av i-ländernas kvinnor tänker allt som oftast på sitt utseende, vikt och figur. Vi är liksom uppfostrade på det sättet. Jag är inget undantag.
Igår frågade Facebook mig om jag ville dela ett tre år gammalt foto från bokmässan i Göteborg på min tidslinje. Jag ler fint på bilden och sitter med pennan i hand för att signera min bok som någon härlig människa har köpt. Bilden kunde lika gärna ha varit tagen på årets bokmässa för jag bär samma kläder och smycken och har liknande frisyr. Men det är en sak som skiljer...

När jag tittar på bilden från bokmässan för tre år sedan tänker jag inte på att jag har god hälsa, att jag är stolt över att ha skrivit och släppt en ny roman eller något annat positivt utan jag tänker på att jag sedan dess har gått upp i vikt. Precis som tjejerna vid bordet bredvid är min vikt och figur i fokus när jag ser på bilder som föreställer mig själv.

Jag önskar att jag hade en käck slutkläm, som inspirerar tjejer och kvinnor till annat än vikttankar. Det har jag tyvärr inte. Dock valde jag att inte dela Facebooks tre år gamla bild utan valde en bild från årets bokmässa med nuvarande figur och vikt. I det valet finns kanske en viss styrka och ett visst hopp.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 23 september

100 000 människor kommer att passera förbi mina ögon under dessa dagar.


I fyra dagar står jag från morgon till kväll tillsammans med drygt 800 utställare på Norra Europas största litteraturfest. Omgiven av mina och andras böcker sitter jag mitt i vimlet på bokmässan i Göteborg.

Ett stort antal härliga möten blir det med författar- och förlagskollegor. Intressanta, minnesvärda möten med människor jag dagligdags enbart träffar på sociala medier. Inget slår de fysiska mötena och nästan alla som är verksamma i branschen, både konsumenter och producenter, finns här på bokmässan. Det är en underbar kontrast mot den relativt ensamma skrivartillvaron jag brukar ha.

Samtidigt finns det ingen annanstans som man kan känna sig så liten och ensam som på bokmässan i Göteborg. Jag går vilse, hittar inte de montrar jag letar efter, trots att jag har karta och på något underligt sätt finns känslan av att jag alltid missar något. Som när en kollega kom och frågade mig om jag sett Patti Smith när hon samtalade med KG Hammar och jag ärligt svarar att jag inte ens visste om att hon var här.

För man befinner sig i helt fönsterfria lokaler med en konstant hög ljudnivå från olika scenframträdande som pågår samtidigt. Mängden med människor gör det till en stor utmaning att navigera fram till både toaletter och kafeterior. Det kostar att vara på mässa, för när jag väl kom fram i kafékön betalade jag 27 kronor för en kanelbulle och 75 kronor för en tunnbrödsrulle. Fötterna värker och längtan efter frisk luft och vällagad mat är stor. Så när jag befinner mig här på bokmässan i Göteborg och ser alla författarstjärnor och härliga kollegor är det inte utan att jag längtar lite hem till Vetlanda. Till lugnet, den friska luften och den hemlagade maten.

Jag önskar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 16 september

Ja, si vädret si, de e nött könstigt med de nuförtia.


På valborgsmässoafton stod jag och höll vårtal i ullkappa med både kofta och stickad tröja under. April hade varit så kall att jag aldrig fick tillfälle att hänga undan dunjackan i källaren där jag förvarar mina vinterkläder.
Sommaren som följde blev så varm och torr att till och med jag efter ett antal resultatlösa skogsbesök gav upp svampturerna för att leta sommarkantareller. Och då ska ni veta att jag är en idogt inbiten svampletare som inte räds att varje sommarkväll sitta och timtals och rensa det knappstora guldet. Det var så torrt att brunnen i sommarstugan till slut sinade.

När jag höll min första sommarskrivkurs 6 augusti var det strålande solsken, värme och blommor rabatten. Under den andra skrivkursen, helgen efter var det höst, tomt i rabatterna och vi höll den sprakande brasan igång hela tiden. Tjosan vad kallt det blev i mitten av augusti, så kyligt att jag faktiskt övervägde att börja använda strumpor i skorna, något jag av princip inte vill ta på mig förrän i oktober.

För ett par veckor sedan började barnen skolan och ånyo: tjosan, vilket väderomslag det blev, intensiv värme och badväder igen. Det har i stort sett inte varit under tjugo grader om dagarna sedan dess. Häromdagen var jag i Östanå och badade och frös inte det minsta. Nu när jag skriver min bloggreflektion är det 24 grader i skuggan.

Kanske har äldre människor i alla dagar sagt att det är nött könstigt me vädret nuförtia, men nog känns det som om jag blir mer och mer benägen att hålla med. Kanske är det vädret som de facto är lite underligt, eller så är det jag som blivit äldre. Hur som helst, sommarjackan hänger bredvid dunjackan i garderoben och jag är redo för vilken som.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 9 september

Alla dessa smygavgifter gör mig vansinnig


Min bank tar en avgift på 1,50 kr per utförd bankgirobetalning trots att jag betalar en månatlig avgift för att nyttja deras tjänster. De tar också 19 kronor för att de skickar ett kontoutdrag i månaden, ett utskick jag aldrig har bett om. På min telefonräkning betalade jag 40 kr varannan månad för att de skickade en pappersfaktura till mig, och då får familjen fyra stycken.

Visst finns det värre saker att bli vansinnig för. Det är en småsak, men en småsak som kostar mig flera onödiga tusenlappar om året.

I helgen anlitade jag ett företag i Vetlanda och besökte dem för att göra upp betalningen. Jag bad dem göra en faktura till mitt företag, för bokföringens skull. Jag bad om att få fakturan direkt i handen, men de föredrog att skicka den per post. Ett par dagar senare får jag den i brevlådan med en fakturaavgift på 45 kronor.

Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken att lägga till fakturaavgift för mina kunder. Det är enligt mig omoraliskt att göra. Har kunden och jag kommit överens om att varan eller tjänsten kostar 500 kr ska den kosta just det och inte 545 kr.

Jag frågade min goda granne som också driver ett företag hur de gör. De tog minsann också ut fakturaavgifter till sina kunder om de handlade för små summor. Däremot betalar hans ekonomiavdelning aldrig några fakturaavgifter på de räkningarna de får till sin firma, för det är enligt honom omöjligt att kräva betalt för extraavgifter. Så nu är min faktura till det lokala företaget betalad utan den extra avgiften.

Overheadkostnader, porto, kuvert och tid för hanteringen ska läggas in i grundpriset. Annars ska kunden upplysas om den extra avgiften och godkänna den.

Mitt förslag är att företag slutar med smygavgifter och att vi som kunder vägrar att betala dem så länge de finns kvar.

Samhället ska genomsyras av god moral både i litet och stort.

Jag hälsar er härlig helg
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 2 september

Tanten säljer böcker...


I dag är det min fyrtioåttonde födelsedag, jag fyller mao 47 år. Jag tycker om att fylla år, det är ett ypperligt tillfälle att fira att man sett 365 nya dagar, erfaret fyra årstider till och samlat på sig fler erfarenheter.

Men varje gång jag fyller i ett tidsintervall i undersökningar häpnar jag över att jag hamnar i kategorin 40-50 år. I en undersökning som min bank gjorde angående deras servicefunktioner hamnade jag i 45-60 årsspannet. Det fick mig nästan att trilla av stolen. För jag tänker på mig själv som 30 år, eller kanske 30 plus, eller kanske 40. men absolut inte 45-60.

När jag stod på en festival förra året och sålde böcker kom en liten livlig flicka fram till mitt bord och hoppade och skrattade. Snart kom hennes mamma och tog henne i hand och ledde henne därifrån. När de gick hörde jag att hon sa: du får inte stoja där, tanten säljer böcker.

Hallå!!! Tanten säljer böcker, sa mamman om mig som i min föreställningsvärld såg ut att vara äldre än jag själv. Jo, jag tackar jag...

Frågan är väl hur man ska se ut och känna sig när man är i 45-60 årsspannet? Jag har aldrig haft en rädsla för att bli äldre, tvärtom har jag sett fram emot det. Jag är idag en tryggare och stabilare person än jag var när jag var 20 och jag ser fram emot att bli fylla år en sådär 30-40 gånger till.

Problemet är att jag inte riktigt fattat att jag nått den ålder jag nått. Det är precis som när jag själv var liten flicka och pratade med dem som jag uppfattade verkligen var gamla. De sa alltid att de kände sig som 20 fast de var 70. Så märkligt tänkte jag, som då varken hade fyllt 20 eller 70, för jag tyckte bara de såg gamla ut. Inte hade jag något emot deras gråa hår och veckade ansikten. Jag tyckte bara att det var konstigt att de kände sig som 20 när de verkligen såg jättegamla ut. Kanske blir det samma sak med mig. Jag fyller 47 idag, jag hoppas att jag inte ser ut som sjutton :-)

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 26 augusti

Då och då försöker jag vara en modern människa.


Ni vet en sådan människa som obehindrat använder sig av tekniska framsteg som underlättar vardagen och arbetet. En människa som swishar, läser av mätarställningar digitalt, sms:ar in dem till svarsnumret och beställer varor på nätet.

Att beställa grejor på nätet är ju enligt många billigt, smidigt och tidseffektivt.

Igår satt beställde marknadsföringsmaterial på nätet. Jag kopierade in bilder, beskar, la in text, valde mellan otaligt många alternativ av färdiga mallar men gjorde slutligen en egen design. När det var klart visade inte förhandsgranskningen samma sak som jag trodde det skulle göra. Jag fick göra om och sen fick jag göra om igen. Till slut lyckades jag och skulle betala. Betalningen krånglade och när jag fipplat tillräckligt länge hade jag fipplat för länge och blivit utloggad och fick göra om allt från början igen. Det tog mig in alles tre timmar. Nog blev det billigare än om jag hade kontaktat ett lokalt tryckeri, men om man ser till de tre timmar jag la ner på arbetet och värderar varje timme till 500 kr blev det dyrare, för en lokal leverantör hade säkert fattat mina önskemål på en halvtimme.

Så det var en fröjd när jag gick ner till Kontorsspecial i Vetlanda för att köpa mig en laserskrivare (min gräns är nådd, jag köper inte fler svindyra bläckpatroner) och fick hjälp av en kunnig säljare som presenterade mig för ett begränsat antal skrivare med olika funktioner. Jag fick ställa samma halvintelligenta frågor om och om igen och han svarade tålmodigt på dem alla. Det hela tog 45 minuter och därefter hade jag köpt och fått det jag ville ha. Det blev inte dyrare, däremot smidigare och mer tidseffektivt och vill vi ha kvar affärer i vår bygd ska vi nog passa på att handla hos dem.

Då och då lönar det sig att vara en mer traditionell människa och besöka en affär med kunnig personal som fixar och hjälper.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 19 augusti

Ibland undrar jag hur mycket semester semestrande familjer egentligen har.


Semester i bemärkelsen; ledig, avslappnad, fri. För i ärlighetens namn utför man i stort sett samma sysslor, känner samma stress och har samma konflikter som i vardagen. Skillnaden är bara att man under en längre tid är tätt inpå varandra, lagar mat i ett minimalt sommarstugekök och förväntas vara lycklig, eftersom det är sommar och man har längtat efter samvaron hela året.

Mina somrar har sedan jag blev egenföretagare varit allt annat än lediga. Sommaren är den säsong då manusarbete med redaktörsrundor, korrläsningar, sättningar och tryck går på högvarv. Allt för att de böcker man släpper till hösten ska bli färdiga produkter. Dessutom har jag ett liten verksamhet med marmelader och örtteer som plockas och tillreds under sommaren.

Det är ändå en härlig tid för mellan arbetsuppgifterna finns sommaren utanför dörren med all sin ymnighet. Men det är en utmaning att barnen har 2,5 månad sommarlov och att resten av familjen och de flesta i bekantskapskretsen är lediga. Det blir till att kånka dator, manus och andra tillbehör fram och tillbaka mellan kontor, sommarstuga och andra sommarvistelser.
Som en trippel-påfrestning att både jobba, blåsa upp badleksaker till barnen och vara sådär härligt avslappnad som man önskar på grillfester och andra sommartillställningar.

Sommaren i all ära med sitt långa dygnsljus, bad, sol och ledighet, nu längtar jag efter rutiner, tända ljus och arbetsro. Jag längtar efter att få arbeta långa dagar i mörkertiden på mitt lilla kontor i Vetlanda och veta när barnen kommer hem efter skoldagens slut, att ha alla mina jobbattiraljer på ett och samma ställe.

Och att i lugn och ro få längta till nästa sommar med dygnslångt ljus, sol, bad och samvaro med familjen.


Jag hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 12 augusti

Jag är barnsligt besatt av att göra saker, lära mig nytt och ta del av andras kunskaper.


När jag arbetade som studie- och yrkesvägledare på grundskolan var jag själv den som tyckte det var roligast att delta i studiebesök på olika arbetsplatser. Medan mina elever hasade sig igenom mejeriets loft och gångar sådär lagom ointresserade, mest pratandes med varandra, var jag extatisk över att få ynnesten att få en inblick in i ysteriets kärna. Jag var den som ville stanna längst och ställde flest frågor.

Jag vill hinna så många saker som möjligt varje dag och jag vill lära mig nytt. Jag har en förkärlek för att producera och inte konsumera. Det innebär att jag gärna gör saker men inte så gärna köper färdiga grejor, därför är jag inget rolig shoppingsällskap. Jag tycker att mina kläder ska hålla så länge som möjligt så att jag så sällan som möjligt behöver gå i affärer och handla nytt.

Genom mitt förlag producerar jag böcker, hela vägen från manus till färdig produkt. Jag plockar bär, frukt och örter som jag gör marmelader, teer och andra produkter av. Jag köper hela djur, finstyckar, maler och kokar buljong. Det ligger helt enkelt i min natur att göra saker själv. Mina livsmotton är: Just do it och Learning by doing, det innebär att jag gör, och genom att göra lär jag mig.

Jag tror att om vi har lusten att lära och samtidigt är generösa med att dela med oss av våra erfarenheter löper vi mindre risk att bli deprimerade, har roligare och för dessutom utvecklingen framåt. För mig finns den sanna glädjen i att göra. Jag blir helt enkelt mer människa av att göra och lära.

Nu ska bara tiden räcka till, för inom en snar framtid vill jag, utöver det jag redan gör: ta jägarexamen, lära mig syra grönsaker och sy mina egna kläder.

Vilket privilegium att få lära och göra varje dag.

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 5 augusti

En hyllning till Vetlanda folktandvård.


När jag och min familj flyttade till Vetlanda träffade vi en alldeles ypperligt trevlig och kompetent tandläkare på Vetlanda folktandvård. Vi får alltid träffa samma tandläkare och tandsköterska och båda är lika tillmötesgående. De tar alltid emot och har tid för oss oavsett storleken på våra tandproblem.

Båda mina flickor har haft tandställning. Min ena flicka för underbett och min andra flicka för att hennes över- och undertänder möts precis på mitten i bettet, vilket naturligtvis inte är bra. Hon har dessutom haft bettskena för att hon gnisslar tänder på nätterna.
Hennes bettskena och tandställning har kollats i stort sett varje månad. Så att allt står rätt till. Så att tandställningen inte skaver. Så att allt utvecklas i rätt riktning. Med en oerhörd precision och finkänslighet fixar tandsköterskan och tandläkaren så att vi får tider som passar oss, och alla inställningar i skenan och ställningen ska vara rätt.

Jag tänker på att man behöver åka mindre än 100 mil söderut till andra europeiska länder där tandvården inte alls är på samma omtänksamma vis. Länder som är utvecklade och högtstående men där tandvården, för att ha tillgång till samma kvalificerade vård, inte är skattemedelsfinansierad för de unga utan i högre grad är förknippad med privata försäkringar.

Visst vet jag att man som vuxen nog kan få punga ut med ett stort antal tusenlappar när tänderna i munnen börjar tappa sina plomber och rotfyllningar och bryggor börjar smyga sig på. Men tandvården i Sverige gör vad den kan för att minimera tandvårdsproblem på äldre dagar genom att vara så noggranna med de som är unga idag.

Jag är verkligen så glad och trygg som man kan vara när jag lägger mig i stolen med den starka lampan i ansiktet och de blå plasthandskarna i munnen. Jag befinner mig hos min tandläkare och tandsköterska på Vetlanda folktandvård.

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 29 juli

Har du ställt dig frågan vad det är som gör att du gillar eller ogillar en plats?


Häromdagen träffade jag en ny författarkollega i Malmö.

Det visade sig att vi förutom författeriet hade mycket gemensamt. Vi är båda tvillingföräldrar och hon hade dessutom, när hennes barn föddes, bott ett par år i Vetlanda. Så roligt, utbrast jag och berättade att jag var uppvuxen i Vetlanda och nyligen flyttat tillbaka till min hemort.

- Jaaa, säger författarkollegan, mina år i Vetlanda var de värsta åren i mitt liv. Det är som ett stort, öppet och varigt sår.
Hoppsan, tänkte jag, det lät riktigt allvarligt.
- Det var så svårt att komma in i sällskapslivet, allt var strängt religiöst, fördömande och eländigt på alla vis, fortsätter hon.
Hoppsan, tänkte jag igen och även om jag självklart respekterar att man har olika erfarenheter märkte jag att jag reagerade över att hon kände så mycket agg för det stället jag valt att bo på.

Jag har bott på många ställen och nog finns det trångsynthet lite varstans, Vetlanda är inget undantag, men jag ser mycket som är bra med min hembygd och det positiva överväger helt klart, enligt min mening.

Kanske beror min trivsel i Vetlanda på att jag sedan länge känner människorna, platserna och andan. Så jag frågar min man Lars som ursprungligen är från Eslöv och inte har några tidigare kontakter här hur han uppfattar Vetlanda från ett ”utifrånperspektiv”. Han svarar att han lätt lärt känna folk, att han känner sig välkommen och hemma och att han efter en kort tid i Vetlanda träffar fler personer han känner när han är på stan än vad han gjorde efter fyra bostadsår i Malmö.

Tänk så olika man kan uppfatta en plats.

Har du ställt dig frågan vad det är som gör att du gillar eller ogillar en plats?

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 22 juli

Meningen med sommaren, att ta en tugga i taget?


Jag gillar att äta och dricka fort och mycket. Jag är helt enkelt en person glad i mat och god dryck. Ibland kan det gå lite väl fort att få det vackra och välsmakande på fatet in i munnen och ner i magen. Min far säger att maten ska tuggas trettio gånger innan man sväljer. Jag har prövat det och det blir bara otäck sörja kvar i munnen när man gör så. Säkert bra för matsmältningen men ohållbart för min matglädje.
Denna vecka har jag och familjen varit på semesterresa i Blekinge och Skåne. En dag när vi skulle äta kvällsmat kom vi på att vi inte ätit något riktigt sedan frukost. Vi hade promenerat och badat i skärgårdsmiljön hela dagen och nu var alla vrålhungriga. Vi åkte till världens bästa indiska restaurang i Karlskrona för att äta. Vi vet hur god maten är där och vi vet också hur obehagligt proppmätta vi blir om vi äter för fort av den tunga curryn.

Vid den här tidpunkten, när alla var vrålhungriga var det helt otänkbart att ens föreslå att tugga 30 gånger.

Då kom vi på det, knepet för att njuta av hela måltiden. Ingen fick ta en ny tugga innan föregående tugga var uttuggad ur munnen. Munnen skulle vara helt tom innan nästa lass fick komma in. Lätt att säga men svårare att göra. För om vi tänker på hur vi äter, särskilt när vi är riktigt hungriga, så lassar vi in nya tuggor innan vi ens är halvfärdiga med föregående.

Vi klarade utmaningen, hela familjen. Vi åt hela måltiden och njöt varenda tugga. Vi uppfattade curryns alla komplexa smaker, kände de olika texturerna mot tungan och tog god tid på oss. De följande dagarna på semestern fortsatte vi att äta kvällsmat enligt samma princip.

Kanske är det sommarens lärdom, att inte gapa över för mycket och mista hela stycket utan istället ta en tugga i taget.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 15 juli

444.95 kronor står det på kvittot.


Ni vet en av de där affärskedjorna som etablerade sig i Sverige för ett antal år sedan, där fackrörelsen protesterade mot dåliga anställningsavtal. I deras reklamblad sågs på framsidan, bredvid varandra, extrapris på köttfärs jämte en fiol av helt okej kvalitet. Då sa man (läs jag) att man aldrig skulle handla i en sådan affär, man såg liksom inte behovet av det. Nu ett par år senare är de affärskedjorna på stadig uppgång.

I skyltfönstret annonserade de om 15 ekologiska ägg för 25 kronor. En bra deal, tänkte jag för min äggleverantör var på semester och jag var kort om ägg. Och när jag ändå var inne i affären med den gulsvarta loggan passade jag på att köpa lite annat smått och gott som tillsammans blev 444.95 kronor.

I min kasse fanns silverkulor att dekorera bakverk med, bra att ha när barnens födelsedag är i antågande. Ett fläckborttagningsmedel för svåra ingrodda fläckar som försvinner på 30 sekunder enligt reklamen. Grillsåser som jag vet att jag aldrig kommer att använda eftersom jag gör mina egna. Två stycken spännande rökta korvar från Bulgarien som onekligen såg goda ut. Två paket hushålls- och toapapper därför att det är trist att ha slut på. En låda med kakor innehållande diverse artificiella smakämnen och tillsatser. Chips för att ha under de stundtals långtråkiga fotbollsmatcherna på tv. Tvål och schampoo bara därför att, och så ett paket frysta jätteräkor.

444.95 kronor står det på kvittot och när jag tänker att jag först och främst var ute efter ett paket ekologiska ägg ser att min kasse förutom det är fylld med impulsköp, känner jag mig en aning snopen.
Så i de nya affärskedjorna som marknadsför sig som just perfekta för småinköp baserade på impuls förstår jag att jag accepterat konceptet, även om jag fortfarande inte riktigt ser behovet.
Men handla för 444.95 kronor, det gjorde jag i alla fall.

Jag hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 8 juli

Ibland är det de små sakerna som gör skillnad.

Det var ingen trängsel på badplatsen i Bjädesjö. Knappt 20 grader i luften, molnigt och blåsigt.

Jag har under ett par månader arbetat både dag och natt med olika manus men är inlämnad och klar med det. Jag kände mig halvsåsig och lite dyster, efter en intensiv arbetsperiod blir det lätt så. Därför bestämde morfar och jag att vi skulle göra en liten utflykt för att lätta upp stämningen. Vi åkte till mammas grav i Näsby och pyntade, därefter beslöt vi oss för att köra till våra gamla trakter och bada. I Bjädesjö utanför Myresjö spenderade jag alla mina barndomssomrar så jag har badat ett antal gånger i den sjön.
När vi kom fram till badplatsen satte morfar på sig jackan, sökte lä och hade ingen intention att gå i vattnet, den enda andra familjen vid badplatsen gick upp för att fika sin medhavda matsäck. Men jag tänkte: har jag bestämt mig för att bada så har jag.
Jag gick i vattnet och kände sandbottnen omsluta mina fötter. Jag vadade i det långgrunda vattnet tills det nådde magen. Det var varmare i vattnet än i luften. Sedan simmade jag, långt ut. Det kändes som om jag utan problem skulle kunna simma till andra sidan sjön. Det var underbart. Jag tog ut mina simtag så långt jag kunde och kände mig som del av både himmel och vatten samtidigt. Fantastiskt.
Efter badet fick jag en sådan härligt avslappnad feeling i både kropp och sinne som höll i sig hela kvällen. Den ofräscha känslan jag hade innan badet var bortsköljd i det renande vattnet, allt tungsinne hade sjunkit till botten av sjön.

Detta badminne jag ska påminna mig om när vintermörkret ligger kompakt och inga simturer är möjliga.

Ibland är det de små sakerna som gör skillnad.

Jag hälsar er härlig helg,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 1 juli

Fotboll är verkligen skoj!


Alla älskar en framgångssaga, och visst känns vi besläktade med varandra när lagkapten Aron Gunnarsson gör vulkanen tillsammans med alla isländska fotbollssupportar och bjuder in alla i hela världen som vill vara med. När han står där i böjen av arenan gungar hela stadion så det känns ända in i tv-soffan.

Ni som läste min bloggpost för två veckor sedan vet att den handlade om att fotboll är på skoj. Och roligare än så här blir det nog inte.
Ett totalt otippat underdog-lag slår ut Holland i kvalet till fotbolls-EM. Går sedan poängsegrande från sin grupp (samma poäng som vinnaren dock sämre målskillnad) och slår ut England i åttondelsfinal.
Ett land med enbart drygt 300 tusen invånare och att nästan 10 % av deras invånare tagit sig till Frankrike och tittat på matcherna gör inte saken sämre.
Och det har dessutom en SVENSK tränare i Lars Lagerbäck.
Glädjen är gränslös.
Min förra krönika handlade också om hur svårt jag har för att ta ställning för ett och samma landslag och att jag mår bäst om matcherna slutar oavgjort.
Men nu kan inte matchen på söndag mot Frankrike sluta oavgjort. Och jag tycker definitivt att Island är värd att vinna, dels på grund av alla ovannämnda skäl och dels för att laget i sig kämpar oavbrutet för varandra. Men också för att Islands supportar är de bästa och killarna i laget har snyggast skägg :-)

Fotboll är verkligen skoj!

Nu håller vi alla tummar och tår på söndag när Island möter värdnationen Frankrike i kvartsfinal.


Jag hälsar er härlig helg, Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 24 juni 2016


Igår satt jag på parkbänken vid torget i Vetlanda. Det var alldeles folkstilla, enbart en man satt på bänken bredvid. Han satt nedböjd över sin mobiltelefon.




Då slog det mig att det var första gången under mitt 46-åriga liv jag suttit på parkbänken vid torget.


I tidiga tonåren satt vi i mindre gäng och tittade ut över Storgatans förbipasserande. Men aldrig satt vi på parkbänkarna. De var liksom reserverade för de äldre män som hade mutat in sina bänkar och satt där varje dag. Några utav dem var bedagade, några lite ensamma och några hade stenkoll på läget i centrum och noterade varje cyklist, fotgängare och bilist som passerade.



Vi yngre satt runt Stadshuset. De bästa platserna var där Handelsbanken har sitt kontor nu. Det var på den tiden det gick att sitta på Stadshusets bänkavsatser. Nu har det satts upp metallgrillar som i lutning och bekvämlighet påminner om de bänkar som finns på Malmö Centralstation. De lutar snett framåt och man glider av om man inte tar spjärn med fötterna, gjorda så att uteliggarna inte ska få nattfäste. Kanske är metallgrillarna på Stadshuset ditsatta för att avskräcka horder av sittande tonåringar, jag känner inte till anledningen.



Men att sitta på parkbänken vid torget och titta på förbipasserande kändes märkligt. Jag var inte en av de äldre män som mutat in bänkarna för många år sedan. Flera av dem sitter där faktiskt fortfarande. De borde vara hundra år nu, jag tyckte de var gamla redan när jag var liten. Antagligen var de inte så gamla då, eller så har de konserverats i gott skick tack vare parkbänkarna.



Jag tror jag ska sätta mig där fler gånger. Jag har ju kommit upp till den åldern att de som är barn idag kommer att tycka att jag ser gammal ut. Och sitter jag där tillräckligt många gånger kanske även jag mutar in just min speciella bänk.



Jag hälsar er härlig midsommarhelg där ni kan spendera era gamla sedlar som from nästa fredag är ogiltiga,

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 17 juni 2016

Fotboll är på skoj. 

De gångerna jag är mest engagerad i fotbollsspel är när mina egna tjejer spelar match (de är 11 år och spelar i VFF/BIF 05-laget) eller när jag är på Swedbank Arena och ser Malmö FF. För min del är sport mer intressant om det är klubblag som spelar. Jag säger som Zlatan, att sjunga nationalsången har aldrig varit min grej... :-) 

Men är det fotbolls- EM så är det. Och då vill man gärna titta på så många matcher som möjligt.

Dock märker jag hur oerhört godtyckliga mina sympatier för de olika landslagen är. De är på intet sätt grundade i kunskaper eller spelkvalitet. Jag baserar istället mina sympatier på helt andra parametrar.

När Frankrike möter Rumänien tänker jag: hoppas Frankrike vinner, de har ju nyligen haft så hemska terrordåd och det är också roligt om värdlandet skördar viss framgång. Men när Rumänien möter Schweiz tänker jag: hoppas Rumänien vinner. Jag minns de otäcka bilderna i pressen från barnhemmen i Rumänien på 90-talet, Rumäniens barn och vuxna är värda framgång och seger. Och när Frankrike möter Albanien tänker jag: hoppas Albanien vinner, de har en spelare som heter Memushaj, bara det är värt en seger.

I skrivande stund har inte fredagsmatchen Sverige-Italien spelats. Jag håller såklart på Sverige för att jag är svensk men också för att  Zlatan är så gullig i den nya svenskbilreklamen och Hamrén har den snyggaste kostymvästen av alla tränare. 

Men sedan blir jag ledsen å det andra lagets vägnar om de står mållösa. Därför blir jag gladast om varje match slutar 1-1. Då har båda lagen fått göra mål och får med sig var sin poäng. Alla blir glada. 

Svårigheten blir då att ta ut de lag som ska gå vidare från gruppspel till slutspel när alla har samma antal poäng. Men det kan ju lätt lösas med att premiera de lag vars spelare har kortast hår eller längst skägg eller några andra kriterier som inte har något som helst att göra med spelets kvalitet att göra :-)

Fotboll är på skoj.

Jag hälsar er härlig helg med massor av matcher,

Maria Bielke von Sydow 

Bielkes fredagsreflektion 10 juni

En fredag utförde jag ett tystnadsexperiment. 

Under en fyra timmar lång bilresa från Malmö till sommarstugan i Småland var jag helt tyst. 
Förundrade över min tystnad blev mina barn själv mållösa en lång stund i baksätet. Maken verkade också förvånad. Vid Örkelljunga frågade min ena flicka om jag verkligen menade allvar med tystnaden. När svaret uteblev sa hon ”men mamma det är faktiskt inget kul, tänk om du aldrig får tillbaka rösten”. Jag skrev att den skulle komma tillbaka när vi var framme i sommarstugan. Det lugnade henne. 
På hamburgerstället lämnade jag fram min skrivna beställning och fick utan krångel min mat. I godisaffären hjälpte biträdet mig och tänkte nog att hon bistod en stackars utlänning som inte pratar svenska. När barnen började tjafsa i baksätet stannade jag bilen och skrev: Jag fortsätter inte att köra förrän ni slutat. De blev sams nästan direkt.
Det som brukar vara en dryg resa där jag och barnen tjatar på varandra och maken inte säger något alls blev en resa där ingen tjatade, mannen pratade och jag njöt. Godisinköpen som brukar hastas igenom och som tenderar att urarta i rättvisefrågor blev en konfliktfri, lustfylld stund som tog god tid.
När rösten kom tillbaka i sommarstugan saknade jag den tysta Maria lite men barnen tyckte att det var skönt att mamma blev sig själv igen. Maken kommenterade inte det hela.
Inget konstigt kan man tycka, att vara tyst ett par timmar. Men de som känner mig vet hur mycket jag gillar att prata och samtala och förstår vilken ovanlig roll jag intog.
En tanke som slog mig var hur jag skulle ha agerat om jag blivit stannad i en poliskontroll. Ser framför mig hur jag skulle ha visat mitt körkort och fortsatt kommunicera med skrivna lappar, men troligtvis hade jag varit mindre principfast om det hänt i verkligheten. 
Pröva gärna mitt tystnadsexperiment om du är snacksalig och vice versa om du är tystlåten, se hur omgivningen reagerar och om något förändras till bättre.

Hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 3 juni

I Vetlanda finns inget att göra, här händer ingenting.

Det var så jag kände när jag gick på humanistisk linje på Njudungs gymnasieskola i mitten på 80-talet. Man skulle flytta till Stockholm, Göteborg, eller ännu bättre, London, Paris eller Los Angeles. Direkt efter gymnasieexamen åkte jag iväg till stora vida världen, kom tillbaka till Sverige efter ett tag och har därefter bott de flesta åren i Malmö. Malmö är en stad jag älskar, där finns konserter, restauranger, sportevenemang, spännande föreläsningar och utställningar. Där fanns allt jag eftersökte och lite till.


Inte vet jag om det var en naturlig del i utvecklingen att i sena ungdomen vara missnöjd med hembygden eller om det faktiskt fanns mindre att göra på den tiden. Kanske har det med livets olika faser att göra, kanske uppskattar jag hembygden mer efter att ha sett stora delar av övriga världen. Oavsett anledning vet jag hur jag känner idag, för när jag för ett par år sedan flyttade tillbaka till Vetlanda upptäckte jag att här finns konserter, sportevenemang, restauranger, spännande föreläsningar och utställningar.


Dessutom finns det en underbar natur som är alldeles gratis att njuta av. Den senaste tiden har det varit så många arrangemang i Vetlanda att jag hunnit närvara på mindre än hälften av dem. Precis som det var i Malmö. Jag hann inte med allt jag ville se, höra och göra.
Såklart finns det ett mindre antal konserter och restauranger i Vetlanda jämfört med en större stad på grund av mindre ett befolkningsunderlag, men på det stora hela finns det så det räcker och blir över för min del.


I fall du känner som jag gjorde under min gymnasietid, ta dig runt i vår stora kommun i helgen och njut av mångfalden av arrangerade eller spontana upplevelser så ska du se att det nog finns tillräckligt att göra, och kanske till och med blir över.


Jag hälsar er härlig helg,
Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 27 maj

En skraplott är roligt att få och enkelt att ge. Anta att du köpt en skraplott i present.

Du sitter på 60-års kalaset och ser hur din partners halvsvåger kammar hem storkovan. När han fattar vad som hänt blir han såklart överväldigad och kalaset som förbytt. Han kan nu göra vad han vill resten av sitt liv. Han kan resa, renovera och lösa sina lån från banken flera gånger om. Och där sitter du och är upphovet till halvsvågerns lycka. Du har inget mer än vad du hade innan och ingen juridisk rätt till en enda krona av vinsten. Kanske köpte du till och med en egen skraplott till dig själv i samma veva som du vann exakt noll kronor på.

Blir du glad?

Förväntar du dig att han delar med sig?

Hur kommer er framtida relation se ut?

Hur hade du själv agerat om rollerna var omvända?

Visst önskar vi människor gott, avsikten med att köpa en lott är att göra någon glad med en vinst. Men finns det en gräns för hur glada vi, så att säga, vill att andra ska bli på vår bekostnad? Var går i så fall den gränsen, vid 10 000, 100 000 eller annat belopp? Min erfarenhet är att när det kommer pengar in i sammanhanget blir både vänskap och släktskap hårt prövade. I en av mina romaner vinner huvudpersonen 43 miljoner, det blir en svår prövning för de närmsta.

På söndag är det mors dag och får jag en skraplott som jag vinner på har jag i förväg bestämt att jag kommer att dela summan med min man och våra barn. Det är lite skillnad när man ger skraplotter med vinst till den närmsta familjen. I slutänden ärver man ju dessutom varandra om vinnaren inte hunnit spendera pengarna innan.

Fira mors dag på söndag och köp en skraplott i present om du är redo att glädjas åt att mor vinner storkovan och låter henne spendera den precis som hon vill.

Härlig helg önskar jag er, Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 20 maj

Carpe Diem 

-fånga dagen och Mindfulness -medveten närvaro i nuet. Ni känner säkert till begreppen. Vi ska leva i nuet och ha full kontakt med våra sinnen, fokusera på det som är och inte det som var eller komma skall. Hur positiv avsikten än är med detta kan jag inte låta bli att bli stressad. Det blir liksom ytterligare en grej jag behöver göra för undvika att bli den ekorrhjulsspringande homo sapiens ingen vill vara.

För om vi ser på det här med nuet så är det otroligt svårt att fysiskt känna och vara mentalt närvarande i. Nuet är något som pågår precis nu, varken en sekund bakåt eller en sekund framåt. Men nuet är hela tiden beroende av att det fanns något alldeles nyss och att det kommer att finnas något om en liten stund. Som någon klok har uttryckt det: I MORGON BLIR IDAG IGÅR!

Visst är det skönt att känna vinden i håret när man cyklar, att smaka en underbar söt apelsin och att orka springa den där sista kilometern på löparrundan. Men de intrycken är ändå avhängiga av att jag har något att jämföra med, att jag tidigare känt kallt regn mot huden när jag cyklat, att det finns sura apelsiner och att jag inte ens orkade lunka den sista kilometern för ett par månader sedan. Och dessutom vet jag att i framtiden blir det vinter och ocykelbart och att jag kommer att känna en härlig träningsvärk i kroppen i morgon och kan på så sätt njuta mer av nuet. Nuet hör så att säga ihop med både framtid och dåtid.

I helgen ordnas både vikingamarknad och Visionspalats i Vetlanda. Det kan man se som ett bra exempel på att både dåtiden och framtiden existerar samtidigt. Visionerna vi har för Vetlanda ska lyfta de sakerna som gör vår kommun ännu bättre i framtiden och Emådalens vikingar visar hur vi levde här för tusen år sedan. Passa på att ta del av både dåtid och framtid i helgen så får vi kanske en helg i nutid utan varken ansträngning eller stress.

Jag hälsar dig härlig helg!

Maria Bielke von Sydow

Bielkes fredagsreflektion 13 maj

Då och då sitter jag på Oskars fik på MAXI och arbetar. 

Det är en lagom myllrig miljö för att få intryck i och tillräckligt avskild för att få arbetsro. Jag är författare och jobbar med det skrivna ordet. Fastän jag rätt så ofta håller föredrag och kurser på olika platser och ställer ut på mässor där det finns gott om kollegor och annat trevligt folk, är det ett rätt så ensamt arbete att vara författare. Därför passar det utmärkt att sitta på fiket att skriva. 

Men när jag försöker få balans mellan ensamhet och flersamhet lyckas jag färre gånger än jag önskar. Ofta vid de tillfällen jag gärna skulle vilja träffa och språka med trevligt Vetlandafolk, lyfta lite väderfrågor, dryfta lite skvaller, summera veckans händelser och få tips på nya roligheter, träffar jag inte en enda jag känner igen. 

När jag däremot kommer klockan fem i sex med andan i halsgropen och ställer mig i postkön för att skicka iväg en boklåda med sista postbilen, samtidigt som jag har en gratäng i ugnen hemma som bara har en kvart kvar tills den är färdig och barnen behöver äta middag innan de ska till sina idrottsträningar: DÅ! 

Då träffar jag människor jag inte träffat på länge som jag mer än gärna vill prata med, jag träffar också minst en person som antingen själv har krämpor eller har en svårt sjuk anhörig och som jag vet behöver prata om sin sorg. Och för att inte verka stressad eller ointresserad lyssnar jag till personen med pratbehov, försöker summera de senaste 25 åren av mitt liv för personen jag inte träffat på lika många år och missar mitt nummer i kön som av en händelse hade hela 13 nummer före mig.

Känner ni igen er? Har ni också med varierat resultat försökt balansera ensamheten med flersamheten, maken, makan, barnen, föräldrarna, vännerna, karriären, fritidsaktiviteterna och maten i ugnen?

Jag hälsar er härlig mellohelg i hänryckningens tid och särskild tur fredag 13 maj.

Maria Bielke von Sydow


Bielkes fredagsreflektion 6 maj 

Att komma i kläm är inget roligt.

Jag tänker på något som obehagligt fastnat eller som fallit mellan stolarna och blivit bortprioriterat. Men handlar det om klämdagen efter Kristi himmelsfärd känns det genast bättre. Då tänker jag långledigt, grillkvällar och kanske ett besök till sommarstugan eller goda vänner. Jobbar du schemalagt inom vården eller industrin innebär det måhända ingen extra ledighet, men ändå infinner sig ofta en lightversion av ledighets- och semesterkänslan.

Kristi himmelsfärd infaller 39 dagar efter påskdagen, alltid på en torsdag och kan faktiskt infalla så sent att den sammanträffar med Nationaldagen och ge 5 dagars ledighet inklusive klämdagen. Detta skedde 2011. Det finns många skäl att fira, förutom att Jesus efter sin uppståndna tid på jorden fördes till himlen, till exempel firas folknykterhetens dag och traditionellt i bondesamhället firades betessläppets dag, barärmsdagen och första-metar-dagen.  

Men allt det där var igår. Klämdagen är idag. Och för att fira även denna dag tycker jag att vi utser den till inofficiella kramdagen. För kläm betyder ju kram på både danska och norska. På finska heter det halaus och det är inte så tokigt det heller. (Det finns redan en officiell kramdag 21 januari, så därför får vi nöja oss med att utse den till inofficiell kramdag.) Så kramas lite extra denna oavsett om du firar klämdagen på jobbet eller sommarstugan, i Vetlanda eller grannländerna, ensam eller med vänner och familj. Ge någon en kram och ge två till dig själv, för fira att speedwaypremiären slutade oavgjort mot förra årets silvermedaljörer och som en uppmuntran inför helgen. På så sätt kommer vi alla i kläm på ett positivt och roligt sätt denna dag.

Jag hälsar dig härlig helg, 
Maria Bielke von Sydow


-->

-->

-->

-->

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar