minns ni humlan i Dunderklumpen? Bielkes fredagsreflektion 12 maj

Bielkes fredagsreflektion 12 maj

Minns ni humlan i Dunderklumpen?

Ni vet den tecknade skånsktalande humlan som Beppe Wolgers matade med saftindränkt sockerbit och som sedan hjälpte till att hitta den förlorade sonen.

En lika sympatisk, om än ej skånsktalande, humla har jag boende hos mig. Den bor i skarven mellan min veranda och fasadens tegelvägg. Den har bott där i flera år på samma ställe. Och fastän jag förstås förstår att det inte är samma humla (humlor lever bara ett par månader om de inte är drottningar) gillar jag att den kommer tillbaka år från år.

För min bild av humlor myntades i och med Per Åhlins härliga 70-talsfilm Dunderklumpen. Jag ser dem som vackra, välbehövliga pollinerande insekter. En sort som för livet vidare och behövs för att mina fruktträd och bärbuskar ska kunna bära skörd.

Nu har det kommit en ny humla på besök, en mycket mindre humla som surrar vid samma ställe. Är det månne en avkomma eller det en konkurrent som också vill bosätta sig där? Har de två humlorna revirbataljer när jag inte ser på, eller är det kanske en uppvaktare som visar sitt kärleksintresse på humlors vis?

Men kanske är humlan mordisk och kannibalistisk. Kanske är den här humlan egentligen en utstött humla som misskött sig och skadat andra humlor och som förvisats till en avlägsen plats mellan träpanel och tegelpanna långt från ängsmarker och som straff får ägna sig åt mina trädgårdsväxter istället för vildväxande klöver, kamomill och löjtnantshjärtan. Eller så tillhör den släktet snylthumlor som inte alls pollinerar utan bara parasiterar på ”riktiga” humlors bon.

Jag väljer att behålla den rara bilden från Dunderklumpens film, fast jag matar den inte med sockerbit och saft. Jag nöjer mig med att betrakta den och tillge den naturromantiska egenskaper. Det räcker för mig.

Jag hälsar er härlig helg

Maria Bielke von Sydow